KRÖNIKA. I söndags avslutades World Social Forum (WSF), den främsta mötesplatsen för den globala rättviserörelsen, som under fem dagar har hållits i brasilianska Belém. Arrangörerna räknar med att forumet drog runt 130 000 deltagare från 142 länder, för att nätverka, diskutera politiska utmaningar och planera framtida kampanjer.

Att detta forum är en mötesplats främst avsedd för gräsrotsaktivister uttrycks tydligt i dess principförklaring. Det är det globala civilsamhällets mångfald av rörelser som ska mötas där, i jämlik dialog. Inte toppolitikerna.

Trots detta var en av kvällarnas stora begivenhet just en toppolitisk mastodonthappening. Inför 10 000 åhörare, i en stor konferensbyggnad utanför det egentliga forumområdet, uppträdde Latinamerikas namnkunnigaste vänsterpresidenter. Lula från Brasilien, Evo Morales från Bolivia, Hugo Chávez från Venezuela, Rafael Corrêa från Ecuador och Fernando Lugo från Paraguay.

I stället för att ta planet till Davos, och där möta världens ekonomiska och politiska eliter, ville de visa sin politiska samhörighet med WSF. ”Det som förenar oss med alla deltagare på WSF är kampen mot nyliberalismen”, menade Morales i ett bejublat tal. ”Den politiska utvecklingen i Latinamerika hade inte varit möjlig utan er på WSF och den roll som Lula har spelat.”

Mest applåder drog Lula. Detta trots att han under senare år kritiserats inom delar av den brasilianska rörelsen för att svika viktiga vallöften – exempelvis om jordreformer.

När jag på forumområdet möter Chico Whitaker, en av initiativtagarna till WSF och kanske dess främsta eldsjäl, frågar jag honom om inte tanken var att just undvika denna typ av politiska galor. Han ser lite lätt uppgiven ut och säger att ”vi organisatörer bjöd inte in dem, de blev inbjudna av deltagare vid forumet. Forumet handlar absolut inte om presidenters närvaro, det är bara en av aktiviteterna. Men om de verkligen lyssnar på kritiken här, kan det i bästa fall bidra till förändring.”

Men WSF har inte bara handlat om formulerandet av kritik. I ett otal tropiksvettiga seminarierum har det på forumets mer än 2 500 aktiviteter vaskats fram strategier för hur den globala rättviserörelsen bör agera – för att kunna påverka den världspolitiska dagordningen i ett läge då den tycks mer öppen än på länge. Med finanskrisen har rörelsens tidigare kritik blivit allt annat än obsolet. ”Hade det funnits en Tobinskatt, hade finanskrisen kunnat undvikas”, säger någon på ett seminarium anordnat av organisationen Attac.

Nästa stora mobilisering blir 28 mars, inför det så kallade G20-mötet den 2 april i London. Då kommer toppolitiker från världens 20 rikaste länder att mötas för att diskutera hur finanskrisen ska tacklas. ”även syds röster måste kunna höras i dessa samtal”, säger en aktivist under ett annat seminarium. ”Det självklara vore att dessa diskussioner förs inom FN:s ram.”

Under forumets sista dag hölls 22 ”tematiska möten” i syfte att vaska fram gemensamma ståndpunkter och krav bland deltagarna. Inte för att få fram en officiell åsikt som var forumets, men för att underlätta alliansbyggande mellan olika organisationer. Ett av dessa temamöten handlade om den globala finanskrisen och ett flertal betydelsefulla organisationer – däribland Attac, Kyrkornas världsråd samt en rad biståndsorganisationer – enades om ett gemensamt uttalande kring hur finanskrisen bör lösas.

I detta blandas konkreta förslag på att stänga skatteparadisen, införa globala skatter och stärka den offentliga kontrollen av finansmarknaden med mer övergripande tal om att det är dags för ett nytt ekonomiskt paradigm. Vad ett sådant nytt paradigm skulle kunna innebära finns det dock många åsikter om. Och inte heller är de alltid förenliga. Vissa vill ha en i huvudsak lokal eller regional ekonomi, när andra efterlyser mer globalreformistiska modeller. Fast just nu är den enighet man kan nå om konkreta kampanjer och krav det viktigaste. Den mer långsiktiga diskussionen om hur man kan skapa ett mer demokratiskt och socialt hållbart styre av vår värld får tas en annan gång, vid ett annat forum.

Jag frågar Chico Whitaker var nästa WSF kommer att hållas. Han säger, liksom lite provocerande, ”varför inte i USA? Då kan Obama visa vad han går för, om han tillåter oss alla att få visum in i landet”. Det är ett förslag som det uppstår en brännande debatt om på WSF:s internationella råd, dagen efter forumets avslutning. Sedan tidigare har det preliminärt bestämts att nästa WSF, år 2011, ska vara i Afrika. Mot detta anförs att det är viktigare för rörelsen att direkt kunna gripa in i aktuella politiska skeenden. Exempelvis i Mellanösternkonflikten genom att lägga forumet i Libanon, eller i USA för att påverka den nya politiska situation som presidentskiftet har öppnat upp. även om inget slutgiltigt beslut togs pekar det mesta mot att forumet hamnar i Afrika: antingen Senegal eller Sydafrika.

WSF fortsätter att balansera mellan sina roller att vara en öppen global offentlighet och en tydligt intervenerande politisk aktör. Det långsiktiga sammanlänkandet av det globala civilsamhället balanseras mot rörelsens behov av att mobilisera genom att gripa in i aktuella konflikter. Det kommande året rymmer en rad mobiliseringar. Inte bara den 28 mars inför G20-mötet, utan även i samband med klimattoppmötet i Köpenhamn i november samt en aktionsdag den 12 oktober för ursprungsbefolkningarna – för att nämna några av de mobiliseringar som deklarerades under WSF. Om den globala rättviserörelsens kraft att mobilisera politiska protester är lika stark som under det tidiga nollnolltalet – alltså mellan Seattle 1999 och Irakdemonstrationerna 2003 – lär alltså visa sig under det kommande året.

Skribent: Magnus Wennerhag