KRÖNIKA. Få anade för några år sedan att EU-domarna i Lavalfallet som förbjöd det svenska byggnadsfacket att kräva lika lön och lika villkor för utstationerade arbetare från Lettland skulle ge bränsle åt den serie av vilda strejker som nu skakar Storbritannien.

Men nu är vi där.
Vågen av protester inom energi-och oljeindustrin, senast vid kärnkraftsanläggningen i Sellafield, handlar inte om löner. Striden står om jobben. De försvinner nu i rasande takt i en brittisk ekonomi, som i åratal byggt på kombinationen av lågprisimport, skuldsättning och nerpressade löner.

Lönerna har kunnat pressas inte minst genom tillströmningen av billig arbetskraft från östeuropa. Deras villkor har inte kunnat skyddas. Varken av de statliga minimilöner som ligger under hälften av en brittisk genomsnittslön eller av svaga eller rentav knäckta fackföreningar. Margaret Thatcher gjorde ett grundligt antifackligt jobb redan på 80-talet, vilket resulterat i att bara 16 procent av de anställda i privat sektor idag kan hävda sina rättigheter med fackets hjälp.

Labourregeringarna från Blair till Brown har konsekvent motsatt sig de få ansatser till social reglering av arbetsmarknaden till förmån för löntagarna som kommit från EU. Globaliseringen har inneburit en allt brutalare strid om jobben längst ner. Vinnarna har varit de redan extremt förmögna och finansmatadorerna i City, de som nu spekulerat sönder landets ekonomi.

Det är här EU:s antifackliga domar kommer in i bilden. De har gett de europeiska företagen fribrev att åka runt Europa och köpa kontrakt till absolut lägsta kostnad. Nationella kollektivavtal körs över. Nu är det ofta usla minimivillkor som gäller. Om ens de, eftersom det i praktiken är omöjligt att kontrollera vilka löner som betalas ut längst ner i kedjan av inhyrda underleverantörer.

De brittiska strejkerna är, påpekar den danske s-veteranen Poul Nyrup Rasmussen, bara det senaste exemplet på växande frustration och rädsla hos europeiska anställda inför vad som håller på att hända.
”Arbetarna börjar ifrågasätta den fria rörligheten eftersom EU-kommissionen har tillåtit den att användas för att försämra löner och arbetsvillkor.”

Senaste budet från kommissionen är ett absolut nej till att förändra det utstationeringsdirektiv, som efter de katastrofala EU-domarna nu eldar på de mest landsomfattande strejkerna i Storbritannien på 30 år.

Vad säger då politikerna? De varnar för protektionism. Det är nämligen vad borgerliga politiker i alla länder kallar de egna arbetarnas närmast desperata självförsvar i försöken att få vara med att tävla om allt färre jobb på lika villkor. Cynismen är oerhörd. Den är också djupt destruktiv och dömer Europa till bittra sociala inbördeskrig eller något ännu värre när globalisering blir liktydigt med utsugning.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson