Alltför okomplicerad hjältesaga

Vad skäms de för? Budskapet eller den vulgära grovheten i paketeringen?

KULTUR. Det skallrar i kristallkronorna, Wagnerskivan raspar och officersfamiljen tvingas ta skydd i källaren när de allierades bombflyg tar hämnd för London.
Afrikakåren är på reträtt efter slaget vid El Alamein. Vid Stalingrad har en halv miljon man stupat på den tyska sidan och Röda Armén avancerar snabbt.
En sammansvuren skara, främst militärer, inser nu att Tredje Rikes dagar är räknade. Det gäller att rädda vad som räddas kan.
I Bryan Singers (De misstänkta, X-men) vackert krigsgrå film Valkyria får vi följa dem när de med överste Claus von Stauffenberg (Tom Cruise) i spetsen iscensätter nazitidens mest ambitiösa försök att stoppa vansinnet genom att mörda Hitler och själva ta makten.

Cruise gör översten till en klassisk manlig hjälte med bravur, målmedveten, sammanbiten och handlingskraftig ända ner i officersstövlarna. Han backas upp av en lång rad utmärkta brittiska skådespelare, vilket känns nästan lite onödigt eftersom alla rollpersoner i stor sett saknar liv, bakgrund, motiv och känslor och istället är som kuggar i den enorma komplott de sätter i rullning. Det blir lite kallt, men är inte så dumt: den oerhört djärva handlingen hamnar i centrum, resten får vi fylla i själva.
Bara när det gäller von Stauffenberg faller filmmakarna – tyvärr – till föga. Han förses pliktskyldigt med rudimentära tecken för mänsklighet: en fru att ta farväl av i dimman och barn att kyssa godnatt.

Konstigt nog, med tanke på att vi vet att det slutar framför arkebuseringspatrullen, blir det hyggligt spännande, i alla fall för oss som gillar hemliga möten om komplicerade planer mellan stora män. Den dramatiska höjdpunkten är dock inte själva attentatet, utan timmarna därefter, när ett nästan revolutionärt kaos utbryter, rykten surrar, telegraferna går heta och kuppmakarnas försök att manipulera den tyska statsmaskin de så länge tjänat och känner prövas på allvar.

Filmen är i stora drag historiskt korrekt. Men vad den inte berättar gör den problematisk.
Vid ett enda tillfälle säger någon anklagande om kuppmakarna att ”Ni är råttor som överger det sjunkande skeppet”. Det hade kunnat vara utgångspunkt för en mer problematiserade hållning, istället för den tragiska hjältesaga om gentlemännen som tar strid mot de nazistiska råskinnen som det nu blir.
De ädla aristokraterna lyfte ju inte ett finger när nazisterna krossade fackföreningarna och slaktade kommunister och socialdemokrater under 30-talet. Eller ens när judeutrotningen antog massformat några år senare – något högt uppsatta militärer rimligen måste haft viss kunskap om.
Så länge Tyskland segrar är allt väl, raka karriärer, medaljer och middagar. Det är först när kristallkronorna skälver som kuppen kommer. Hjältar? Kanske det. Men inte så okomplicerat som i Singers version.
Och om man dessutom vet det bland de sammansvurna fanns individer som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser och aktivt deltagit i förintelsen hamnar glorian ännu mer på sniskan.
Valkyria
Regi: Bryan Singer
I rollerna: Tom Cruise, Bill Nighy, Kenneth Branagh, Tom Wilkinson

Artikeln tidigare publicerad i HD

Skribent: Petter Larsson