Kanonerna har tystnat. Den israeliska mordorgien är över för denna gång. Liken räknas. Förödelsen är enorm. Men ordet terror används endast för att beskriva palestinska brott. Varför?

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som pågår i Gaza, det är en form av tortyr. Men trots det som skett framför våra ögon, har inte diskussionen handlat om hur de israeliska illdåden ska stoppas, utan om hur omvärlden ska hjälpa Israel att blockera vapeninförseln till de belägrade. Så att Israel inte ska behöva begå några illdåd. Som om det i annat fall vore deras rättighet.
Men vapeninförseln till Israel då? Det sägs det inget om, och inga politiska förståsigpåare i TV frågar: om vapeninförseln till de belägrade stoppas, borde då inte samma åtgärder vidtas mot dem som belägrar?
Skulle de våga ställa frågan, är svaret lika enkelt som avslöjande: Israel är en allierad, även om det aldrig blir en officiell hållning. Och allierade kan göra vad de vill, utan att vår officiella kritik omvandlas till kännbara sanktioner. För dem som är våra allierades fiender, gäller däremot en helt annan måttstock. Detta förhållningssätt är som mest tydligt i hur termen ”terrorism” används. En objektiv definition av terror är våld med militärt eller politiskt syfte, för vilket civila utgör offren. En liknande definition finns i såväl EU-beslut som svensk lag. Men det finns ett underförstått tillägg som avslöjas i den rättsliga och politiska praktiken: våra allierade omfattas inte.

Kriget mellan Israel och Gaza visar detta med särskild skärpa. En hel räcka palestinska organisationer är terrorlistade. De pratar vi inte med, ens efter att de blivit demokratisk valda. Det är riktigt att många av dem använder terror.
Men de israeliska regeringarna har i över fyrtio år brutit mot folkrätt, krigets lagar och FN-resolutioner; de driver en politik som, enligt FN- sändebudet Richard Falk, lett till ett ”folkmord i vardande”, och under de senaste veckorna har de ägnat sig åt urskiljningslöst dödande. Bland annat har vit fosfor använts mot civila. Detta konstituerar brott mot krigets lagar. Vit fosfor börjar brinna vid rumstemperatur och är mycket svårsläckt. Det är som Napalm, fast värre. Det kan fortsätta att brinna intill benet. En mamma, vars bägge barn brändes till döds av en fosforbomb, beskrev det som att hennes yngsta ”smälte bort”.
Men mot detta land är inga terrorstämplar aktuella. Tvärtom. Mitt under brinnande krig, åkte EU:s förhandlingsdelegation och åt middag med israelerna, samtidigt som de inte talade med den enda part som är rimlig att tala med när det gäller Gaza – Hamas. Kontraproduktivt – ja, gynnar Israel- ja, men märkligt – nej. Det är bara en fortsättning på den strategi som gällt sedan tidigare.

EU och Sverige har ett militärt samarbete med Israel och ett förmånligt handelsavtal. Faktum är att tekniken för de förarlösa flygplan som använts i Gaza, prövades ut i Kiruna. Från vår borgerliga regering förväntar man sig knappast något, men i vart fall jag, blev förvånad när frågan om det militära samarbetet med Israel kom upp till diskussion för någon vecka sedan och socialdemokraternas talesperson, Kent Härstedt, förklarade att samarbetet skulle fortgå. Motivering: Sverige ska föra en ”konstruktiv dialog” med Israel. Och det kan vi tydligen inte göra om detta samarbete avbryts. Då hamnar vi på ”läktaren”, menade Härstedt. Vilket underförstått är sämre än att spela i samma lag som krigsförbrytare och terrorister. I samma anda valde socialdemokraterna i det uttalande som verkställande utskottet antog den 9 januari, att tala om israeliskt ”övervåld”, ett begrepp som saknar grund i folkrätten, istället för det folkrättsligt noggrant reglerade ”brott mot krigets lagar”. Detta var ett aktivt val, eftersom förslag faktiskt väcktes på mötet att tala i termer av just israeliska krigsförbrytelser. Samtidigt underströk man att Israel har rätt till självförsvar, enligt FN-stadgan, gentemot attacker från Gaza, vilket är direkt felaktigt. En ockupationsmakt har ingen självförsvarsrätt gentemot de ockuperade. En ockupationsmakt har bara skyldigheten att upphöra med ockupationen. (Men helt inkonsekvent är man inte. Socialdemokraternas internationella sekretare hävdar nämligen att Gaza inte är ockuperat, vilket i sin tur gör att FN-stadgans självförsvarsrätt kan hävdas. Det är emellertid en hållning som är, minst sagt, kontroversiell.)

Men dessa ställningstaganden, i vilka den socialdemokratiska oppositionen och alliansen är tämligen överens, är nödvändiga för att Sverige och EU ska kunna fortsätter att handla och militärt samarbeta med Israels regering, vilken uppfyller varje objektivt kriterium för terrorism.
Samtidigt ställs personer som samlar pengar till palestinska motståndsorganisationer inför rätta. En sådan rättegång förbereds just nu i Malmö, där det, enligt åklagaren, inte spelar någon roll om de insamlade pengarna gått till sjukhus och mediciner. Det avgörande är genom vilken organisation pengarna gått. För den som däremot vill skänka pengar till Israels militär, vilket en centerpartistisk riksdagsledamot för en tid sedan stolt förkunnade att han gjort, är det fritt fram. Kan bruket av dubbla standarder bli tydligare?

Folkrättsprofessor Michael Mandel har sagt: ”Om en terrorist är en person som dödar civila, då är, från mitt perspektiv, den som dödar flest civila, den största terroristen.” Och han tillägger: ”Jag är jude och jag älskar Israel, men jag tror knappt mina ögon när jag ser hur israelerna förvandlat detta land till en mardröm för såväl judar som palestinier.” Närmare 1400 palestinier har dödats och över 5000 har skadats. 13 israeler har dödas. Vilka är de största terroristerna?

Tony Johansson

Skribent: Tony Johansson