DEBATT. Det är svårt att förstå varifrån föraktet för folkbildning kommer. Men det är ett faktum att de flesta kulturskribenter fnyser på näsan åt den litteratur och de kulturartiklar som har ambitionen att vara bildande för en större publik än de redan invigda.

Det är inte fint med folkbildning. Jag tror att denna – nästan ryggmärgsaktiga – elitism är en kalkad rest av en gammal klassmotsättning. Mekaniken är lika enkel som föraktlig. De överförfinade flyr alltid det som ett större antal människor intresserar sig för. Det är precis på samma sätt som med charterturismen – när turisterna blir för många flyr de rika till andra vattenhål. Annorlunda uttryckt: Om Rainer Maria Rilke plötsligt blir lika populär som Liza Marklund skulle det inte dröja länge förrän Rilke blev utsatt för intensiva omvärderingar. Hans aktier på den kulturella åsiktsbörsen skulle dala.
I mitten av sjuttiotalet, när jag var tonåring, fanns de döende resterna kvar av det som en gång var en stolt svensk tradition. Föreläsningsföreningen hade varje tisdag ett allmänbildande föredrag. Detta var efter skioptikonapparatens tid. I stället var det diabilder. Ofta var det hängivna folkhögskolelärare eller gymnasielektorer som berättade om sina specialintressen. även Humanistisk föreningen, avsevärt borgerligare, bjöd in föredragshållare, i regel mer namnkunniga och kända författare.
Men ändå var det – åtminstone var det så för mig – en ständig kamp att erövra varenda liten tugga bildning. Man kände sig som tjuv, likt en som stal kunskap från den bildade borgerligheten.
Debatten om finkultur kontra populärkulturella uttrycksmedel är en politisk fråga. Det är en klassfråga. Johan Lundbergs kamp för sin kulturkonservatism har politisk bakgrund. Därför uppstår dessa konstruerade motsättningar mellan populism och elitism. Det är inte kulturkonservativt att läsa Dante. Det är heller inte – per definition – radikalt att skriva om smurfarna eller ännu en artikel om teveserien Simpson.
Det är inte där de avgörande motsättningarna finns. Men det är här som förvirringen i debatten uppstår. Jag vill hävda att idag är kulturradikalismen med nödvändighet tvungen att ibland slåss för vad som kan se ut som kulturkonservativa inställningar. På en del punkter sammanfaller den gamla borgerliga bildningen med folkbildningsidealet. Det som skiljer, och som alltid har varit den stora olikheten, är det kritiska och samhälleliga perspektivet.
Kultur kan aldrig reduceras till att vara en del av underhållningsbranschen eller ”upplevelseindustrin”. Kultur handlar ytterst om kunskap och vidgade perspektiv. Idag är den kultur som är värd namnet en allt exklusivare företeelse. Den håller på att förvandlas till en lyxvara för fåtalet. Alltmedan folkflertalet får nöja sig med teveflimret. Ty kultur kräver träning – eller med ett bättre ord: tillvänjning. Detta var förr en självklarhet i arbetarrörelsen och folkbildningsarbetet.
Folkbildningen är idag nästan helt förtvinad. Studieförbunden ägnar sig mer åt makramé än Mallarmé. Så för varje anhängare av någon form av kulturradikalism handlar det idag om att ta upp kampen för spridandet av kulturen. Det viktiga är inte att med rynkade ögonbryn och med näsan i vädret utesluta vissa företeelser för att det inte är finkultur. Det viktiga är att hålla liv i bildningsarvet. Och delar av detta bildningsarv är självfallet gemensamt för en elitist som Johan Lundberg och kulturradikaler, för såväl borgare som arbetarungar.
Den stora och avgörande skillnaden är – vid sidan av det kritiska perspektivet – inställningen till spridandet av kunskapen och kulturen. Jag misstänker att en som Johan Lundberg – liksom hans uppdragsgivare – egentligen är rätt nöjd med att få framstå som exklusiv och utvald i sin smak. Jag däremot ser det som ett allvarligt hot mot demokratin. Kulturradikalismen måste idag hitta nya vägar för att återigen börja stjäla tillbaka kunskapen, kulturen och bildningen.

Crister Enander

Skribent: Crister Enander