Det fanns mängder med orsaker till varför regeringen Persson förlorade valet 2006. Och jag skriver medvetet regeringen Persson. Det kändes inte alls som om det var jag eller nån annan gräsrot som sumpade det valet. Nej, det gjordes av en salig blandning av så kallade strateger och folk som hamnat en smula långt från den vanliga vardagen – och mest var intresserade av att vinna svårflörtade marginalväljare.

Jag såg då två huvudorsaker. Det ena var en ovilja eller maktlöshet inför det som borgarna lyckades trumma in – utanförskapet – och det andra var att man slutade driva arbetsfrågan. Sällan har en socialdemokratisk regering sett så maktlös ut som under valrörelsen 2006. Både när det gällde den direkta frågan om hur det skulle skapas arbeten, och om kopplingen till social position i samhället.

Nu handlar det om att ta tillbaka frågan. Varslen rullar in, folk sparkas, och regeringen har effektivt sågat bort de traditionella verktyg som finns för att upprätthålla en arbetsmarknad. Trots att all tillgänglig forskning visar att det är bättre att folk har arbete – även om det skulle råka vara offentligt skapade sysselsättningar – än att de går sysslolösa, finns det hos borgarna en klockartro på att marknaden ska lösa detta. Och de är i vanlig ordning enormt passiva. Mycket medietid betyder inte att man får saker gjorda…

Nu skriver jag bara om den ekonomiska dimensionen. Till detta kommer enorma mängder av omätbar oro och ångest, som lägger sig som en blöt filt över hela samhällen.

Uppenbarligen kommer inte regeringen Reinfeldt att tillföra några extra resurser
för att häva krisen (förmodligen för att man har en baktanke om en slags chockdoktrin a la marknadsextremister), utan istället har man tagit bort fungerande system för vidareutbildning, liksom att man faktiskt ger arbetsmarknadsverket mindre pengar 2009. Vilket verkar rent horribelt med tanke på hur läget är.

Därför måste arbetarrörelsen nu på allvar ta tag i frågan om jobben, inte bara genom lätttköpta poänger som livräddning åt en hopplöst sjunkande fordonsindustri. Istället måste vi satsa stenhårt på utbildning, men också resolut ta tag i t ex gymnasieutbildningarna. Jag ställer mig tveksam till om det finns en samhällelig nytta i att skänka pengar (=skolpeng) till utbildningar som alltför ofta leder till arbetslöshet, ännu oftare till ingenting.

Den samhälleliga nyttan av en gymnasieutbildning måste kopplas till skolpengen. Dessutom måste det faktiska innehållet i undervisningen granskas – det kan inte vara meningen att gymnasiet ska vara en ostrukturerad lekstuga dit man värvar elever med olika premier som datorer, utlandsresor, körkort etc. Både därför att det känns smaklöst att skattepengar rätt villkorslöst rullar ner i fickorna på skolentreprenörerna, men också för allt fler ungdomar lämnar gymnasiet utan att kunna ens något som gör dem konkurrenskraftiga i arbetslivet.

I detta ligger också att stimulera egenföretagande, nya nischer, men också att skapa möjligheter att få finansiering – idag är det precis tvärkört för ambitiösa människor att få fram kapital till eventuella idéer, vilket är en annan mer icke-diskuterad sida av finanskrisen. Idag ska man ha en miljon för att få låna en miljon, och varför ska man då ens behöva låna????

Vi tappade bort jobbfrågan 2006. Vi får inte låta det ske igen.

Calle Fridén

Skribent: Calle Fridén