KRÖNIKA. Krisen är redan här i den offentliga sektorn. En våg av personalnedskärningar går över landets stora sjukhus. Karolinska i Stockholm ska göra sig av med 900 anställda. I Skåne har sjukhusen bantats med 600 personer efter regimskiftet i regionen.

Inför två svarta år med snabbt sjunkande skatteintäkter spricker nu också den borgerliga ståndaktigheten i frågan om helt nödvändiga statliga räddningsinsatser för att hejda en ny och värre 90-talskris i vård, omsorg och utbildning.

Hittills har det varit nej från regeringen. ökade statliga bidrag till svårt pressade landsting och kommuner är inte aktuella. Vänta och se är budskapet. Som om fler fakta än de som nu alla kan se – kris i landstingsvården, varsel på varsel som medför både större skattebortfall och snabbt ökande socialbidragskostnader – krävdes för att hejda hotande sönderfall i välfärden.

Först att spräcka fronten blev, föga förvånande, kristdemokraterna. Partiet som gjort till sitt mantra att särskilt värna gamla och sjuka och desperat letar efter profilfrågor som kan rädda partiet kvar i riksdagen vill nu ge mer pengar till framför allt landstingen.
Partiets gruppledare i riksdagen, Stefan Attefall, vill ha besked om mer pengar för att ”skydda kärnverksamheten vård, omsorg och utbildning”. Några sådana löften får han inte nu. Och han undviker själv att precisera en summa för att inte sätta onödigt stor press på kommunministern och den egna partikamraten Mats Odell.

Annars hade det i sak inte varit något problem för honom att ansluta sig till oppositionens kanske mest genomtänkta och välmotiverade krav på tio extra miljarder till offentlig välfärd. Det är i och för sig en siffra som senare kan visa sig vara satt i underkant, om ambitionen är att rida ut den djupaste ekonomiska nedgången i modern tid. Men den bör ses som ett stopp-paket mot raserad generell välfärd vid sidan av de helt nödvändiga insatserna för att reparera finanssektorn och hejda en omfattande industridöd i Sverige.

Det vi nu har gått in i är ju ingen normal konjunkturnedgång. överallt där krisen härjar ökar insikten om att världen dragits in i en extraordinär situation som kräver extraordinära åtgärder. Ytterst är det bara statliga insatser som kan garantera bankers fortlevnad, hela industrigrenars återhämtning och framför allt förhindra att recessionen river med sig mödosamt uppbyggda och generellt tillgängliga välfärdsanordningar.
Politiska partier som i varje konjunkturläge, i överhettning som i nära depression, hävdar att sänkta skatter är svaret på varje problem hamnar givetvis i hopplös förvirring när verkligheten kräver helt andra och kraftfulla statliga åtgärder.
Där är vi idag. Den borgerliga regeringen måste nu förklara varför tusentals välutbildade och redan hårt arbetsbelastade människor i vårdsektorn ska gå över i arbetslöshet, avtalspensioneras eller söka andra jobb på en iskall arbetsmarknad samtidigt som behoven i vården bara växer och växer.

är alla de 900 på Karolinska eller de 130 som måste bort från Universitetssjukhuset i örebro eller de 600 som redan bortrationaliserats ur den skånska vården obehövliga?
Självklart inte. Nya möjligheter att behandla allt fler sjukdomstillstånd med allt dyrare mediciner innebär ökade kostnader samtidigt som behovet av personlig omvårdnad och kontakt i vården ökar.

Bara de som egentligen menar att denna vård och omsorg bara kan komma några till del säger nej till mer statliga pengar till landsting och kommuner under brinnande kris.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson