När kibbutzerna slutat blomma

KULTUR. Socialdemokratins bild av Israel-Palestina har vridits från paradis till helvete på 60 år.
I skuggan av förintelsen byggde de israeliska partivännerna en ny värld, kibbutzerna blommade och några palestinier fanns egentligen inte.
Sen bombade sig PLO in i offentligheten, ockupationens offer dök upp på tv och den svenska socialdemokratin bytte fot – ända tills Göran Persson, den klåparen, tog Israel till nåder igen.
Denna trestegssaga berättas gång på gång i den så tragiskt vältajmade antologin ”Israel och Palestina – 60 år i våra röda hjärtan”.
Här skriver åtta socialdemokrater, främst det gamla gardet, Pierre Schori, Thomas Hammarberg, Maj Britt Theorin, med flera. Var är de yngre? Och var är partifolket med bakgrund i Palestina?

En intern knäckfråga är förhållandet till Hamas. Flera debattörer vill häva den internationella bojkotten, som inleddes efter att rörelsen vann de fria palestinska valen för tre år sedan. Riksdagsledamoten Viola Furubjelke tycker rent av att socialdemokraterna själva borde upprätta förbindelser med Hamas och medla mellan Hamas och Fatah.
Hon får svar av partiets internationella sekreterare Ann Linde, som skriver att det råder ”ingen tvekan om att Hamas är politiska motståndare till våra socialdemokratiska värderingar”.

Här gäller det att hålla flera tankar i huvudet samtidigt.
Inom vänstern har det bärande argumentet för att bojkotten är fel ofta varit att Hamas vann valet. En folkvald regering kan inte bojkottas, verkar man mena.
Men demokratisk legitimitet innebär ju inte att en regering inte kan vara vedervärdig eller begå grova brott. även den israeliska regeringen är ju folkvald. Skulle det betyda att en bojkott vore utesluten?
Däremot är det lätt att konstatera – och förutse – att den USA- och Israel-ledda bojkottspolitiken mot Hamas inte knäckt rörelsen eller gjort den mindre militant, utan framförallt förvärrat den humanitära situationen på de ockuperade områdena. För att inte tala om hur mycket den undergrävt västvärldens trovärdighet: är demokrati bara bra när islamister inte vinner?
Detta verkar socialdemokratin – som ansvarar för att Sverige deltar i bojkotten – nu äntligen ha insett. Redan för ett år sedan sa Mona Sahlin att isoleringen av Hamas borde brytas.

Paradoxalt nog skulle det israeliska anfallet mot Gaza nu i bästa fall kunna leda till att det sker. Eftersom Hamas uppenbarligen inte kan krossas med militära medel – med mindre än att Israel bokstavligen utplånar Gaza, vilket väl ingen tror att avsikten skulle vara – så måste man förhandla. Hamas är ett politiskt faktum, en rörelse som inte kommer att försvinna och vars medverkan är helt nödvändig i varje framtida fredsuppgörelse.
Den slutsatsen borde också regeringen Reinfeldt nu dra.

Det betyder inte socialdemokraterna – eller andra vänsterpartier – ska upprätta vänskapsband med Hamas. Där har Ann Linde nog rätt.
Rörelsens kamp ­– även den väpnade – mot den israeliska ockupationen är naturligtvis principiellt legitim, och högst begriplig. När Israel drog sig ur Gaza 2005 skapade man praktiken ett ”rent” palestinskt fängelse, som man nu kan bomba utan risk för de egna bosättningarna. Men ockupationen består i praktiken, eftersom Israel helt kontrollerar områdets gränser.
Hamas å sin sida drar sig inte för att angripa civila mål – må vara att effekten av dessa attacker är små myggstick jämfört med de israeliska krigsförbrytelserna.
Visserligen bör man ställa kravet att krigets lagar respekteras. Men att, som Israel, kräva nolltolerans mot raketer är att ge de mest militanta grupperna vetorätt, och framstår mest som en dålig ursäkt för att inte sluta fred. Det finns inga perfekta befrielserörelser. Att drömma om det blir världsfrånvänt.
Inrikespolitiskt står Hamas visserligen för en utjämningspolitik, som med lite god vilja skulle kunna kallas progressiv. Och man har länge bedrivit en imponerande social verksamhet – skolor, sjukhus, dagis – som fyllt viktiga behov på de ockuperade områdena.
Men det är också en rörelse som säger sig eftersträva en teokrati, som är kvinnofientlig homofob och antisemitisk. Om ett sådant parti hade funnits i vårt land, hade vänstern bekämpat det.
å andra sidan måste man då fråga sig hur länge socialdemokraterna tänker vara ”systerparti” med det israeliska arbetarpartiet, som nu låter terrorbomba Gaza.

Politik
ISRAEL OCH PALESTINA
– 60 åR I VåRA RöDA HJäRTAN
Ulf Bjereld & Ulf Carmesund (red)
Hjalmarson & Högber

en kortversion av artikeln tidigare publicerad i Aftonbladet

Skribent: Petter Larsson