KRÖNIKA. När jag i Helsingborgs Dagblad i onsdags skrev om det rimliga i att bojkotta Israel för att pressa fram en vapenvila – en artikel som även publicerats här på Efter Arbetet – möttes jag av ett dussin läsarkommentarer per mejl och hemsida. De flesta gick ut på samma sak: Israel har rätt till självförsvar, man måste fördöma båda sidor, och framförallt ta avstånd från terroristorganisationen Hamas.
Liknande budskap går igen på många ledarsidor och i andra kommentarer: ska man nu fördöma Israels övervåld, så måste man i samma andetag fördöma Hamas och dess raketbeskjutningar.
Ungefär: det är aldrig ens fel när två träter, som det gamla korkade ordspråket lyder.

Jag antar att det är ett sätt att försöka vara balanserad. Men att vara balanserad på det viset är i praktiken liktydigt med en grav obalans till Israels fördel.
Det blir för det första ett sätt att dölja, eller släta över, det groteska militära överläget.
För låt oss tala klartext: det som pågår i Gaza är inte ”strider” mellan ”parter”.
Förlustsiffrorna vittnar om det. Sedan anfallet mot Gaza inleddes har mer än 1100 palestinier dödats, mot 13 israeler.
Det är en massaker av kolonialkrigsmått, där den ena sidan har all makt och den andra nästan ingen.
Det är bara toppen på isberget. Enligt den israeliska fredsorganisationen B’Tselem har de nu så omtalade qassam-raketerna dödat 14 personer sedan september år 2000 fram till 30 december i år. Sammanlagt har palestinier under dessa åtta år dödat drygt 1000 israeler.
Under samma tid har de israeliska säkerhetsstyrkorna dödat 4850 palestinier.

För det andra blir ”balanseringen” ett sätt att sudda ut konfliktens grundsorsak: den israeliska ockupationen av Västbanken och Gaza.
Israel har, som ockupationsmakt, ingen rätt till ”självförsvar”. Så fungerar folkrätten, den gäller mellan stater. Gaza är inte en stat som angriper Israel, utan ett ockuperat område som Israel ska lämna snarast – vilket FN redan 1967 fastslog i resolution 242. Israels kan därför inte hänvisa till självförsvar, eftersom det är Israel själv som är den ursprungliga angriparen.
Hamas har däremot, liksom alla andra palestinska motståndsrörelser, rätt att bedriva väpnad kamp mot den israeliska militären.
Men Gaza är väl inte ockuperat?
Jo. När Israel drog sig ur Gaza 2005 skapade man praktiken ett ”rent” palestinskt fängelse, som man nu kan bomba utan risk för de egna bosättningarna. Men ockupationen består i praktiken, eftersom Israel helt kontrollerar områdets gränser.

Hamas å sin sida angriper ibland civila mål, vilket är ett uppenbart krigsbrott, som naturligvis ska fördömas. Men att, som Israel, kräva nolltolerans mot raketer är att ge de mest militanta grupperna vetorätt över krig och fred. Det framstår mest som en dålig ursäkt för att inte sluta fred. Eller, som nu, för att själv gå till anfall.

Att erkänna Hamas rätt att bekriga Israel så länge ockupationen pågår innebär däremot inte – som anklagelsen ofta lyder – nödvändigtvis att man stöttar Hamas i övrigt.
Vi har att göra med en rörelse som palestinierna röstat fram till makten i fria val och som bedriver en omfattande social verksamhet på de ockuperade områdena.
Men också med en islamistisk, kvinnofientlig och antisemitisk grupp, vars målsättning är en teokrati. Jag ser ingen anledning att sympatisera med detta.
Däremot tror jag att det är dags för omvärlden att bryta isoleringen av Hamas. Organisationen kommer inte att försvinna och måste därför inkluderas i alla framtida fredsförhandlingar.

Skribent: Petter Larsson