OPINION. Varje gång den israeliska armén massakrerar palestinier i större skala höjs ropen på bojkott över hela världen.
”Ekonomiska sanktioner är det mest effektiva medlet i den fredliga arsenalen. Att inte använda sig av detta medel gränsar till aktiv medbrottslighet”, skriver Naomi Klein i Aftonbladet.
Vänsterpartiet och s-kvinnor i Skåne kräver att en tennismatch i Malmö i mars ställs in och att de av oss som ännu inte gör det omedelbart börjar bojkotta israeliska varor.
”Jag liknar Gaza vid Warszawaghettot. Det är förvånande att Israel – där stora delar av befolkningen utsattes för nazisterna – kan göra exakt samma sak som nazisterna” säger Ingalill Bjartén, som är vice ordförande för s-kvinnor i Skåne.

även om man kunde önska att s-kvinnorna hade lite bättre känsla för historiska jämförelser än att dra till med förintelsen, så förtjänar ropen om bojkott att tas på allvar.
Det konstiga är att det aldrig sker.
Delvis kanske det beror på att man ofta sätter målet så högt: att på lång sikt tvinga Israel till en freduppgörelse som man av allt att döma inte alls är intresserad av.

Det finns två sorters bojkotter. För det första de som syftar till att mer allvarligt skada ett land ekonomiskt och till att destabilisera regimen. Den amerikanska blockaden av Kuba är ett sådant exempel, liksom med tiden bojkotten mot apartheidregimen i Sydafrika.
Ska sådana bojkotter bli verkningsfulla krävs stor internationell uppslutning och en stark intern motståndsrörelse i det drabbade landet.
Det senare är viktigt. Man vill ju ogärna skada de israeler som är motståndare till krigspolitiken, i alla fall inte om de inte själva ber om det. Risken skulle då – som på Kuba – vara att de snarare sluter upp bakom regimen, än tar tillfället i akt att kritisera den.
Den sortens bojkott vore naturligtvis utmärkt. Men den är extremt svår att få till stånd, inte minst eftersom USA aldrig skulle delta, men också för att det nuvarande anfallet mot Gaza har stöd av alla betydande partier i Israel.
Ett annan kännbart sätt att straffa Israel ekonomiskt utan att ta till bojkottvapnet vore förstås att säga upp det frihandelsavtal som EU förnyade så sent som i december. Det vore en markering som skulle bita mer än billiga fördömanden.

Den andra sortens bojkott är symbolisk eller, om man så vill, taktiskt. Syftet är inte att på allvar skada landets ekonomi, utan att på kort sikt skämma ut det för omvärlden och inför den egna befolkningen, och gjuta mod i motståndet.
Denna typ av bojkott har fördelen att den är snabbt genomförbar och att enskilda länder kan fatta beslut själva.
Det vore i det här fallet väl befogat – och kunde kanske ha viss effekt, särskilt om bojkotten stegvis trappades upp, kanske dag för dag.
Det första steget vore förstås att Sverige slutar köpa krigsmaterial från Israel. Det handlar inte om några enorma summor – ca 400 miljoner de senaste tio åren – men det vore en symboliskt lämplig markering: vi ogillar den israeliska krigsindustrin och tror inte vapenmakt löser konflikten.
Sedan kan man undan för undan bredda bojkotten till fler och fler områden, till exempel genom att ställa in planerade kulturella, politiska och idrottsliga och utbyten – som matchen i Malmö – fram till dess att en trovärdig vapenvila avtalats.
Det är en akutinsats, som förstås inte löser Mellanösternkonflikten på sikt. Men det vore långt bättre än bara prat.
Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson