Arton EU-länder berörs av det gasstopp, som nu fått en ungersk leverantör att lämna in en stämningsansökan mot Ukraina. Fler stämningar lär följa. Stora intressen står på spel, nu och i framtiden för leverantören Ryssland, Ukraina och EU.

Dessbättre står en lösning på den akuta krisen för dörren. Nyckeln heter samtal, öppenhet och observatörer från EU som på plats ska skingra mystiken kring vem som egentligen har fingrarna på de kranar som kan skruvas av eller på.
Kalla det ett exempel på ekonomisk diplomati. Kontrahenterna tvingas tala med varandra. Att vägra tala, att vägra kompromissa och att vägra medling utifrån är för de inblandade parterna förknippat med oacceptabla förluster i pengar och politisk och kommersiell trovärdighet.

EU:s roll, för dagen förstärkt av stämningen inför EU-domstolen i Luxemburg, har varit att göra detta fullständigt klart för de två före detta sovjetrepublikerna.
Ingen kräver att Ryssland och Ukraina i detta ögonblick ska lösa upp alla de konflikter och all den illvilja mellan staterna som lagrats under senare år. Kravet är att de ska lösa ett specifikt problem dem emellan som berör tredje part och göra det utan hot och oacceptabla förhandsvillkor.
Så tycks också kunna ske.

I Europas omedelbara närhet rasar i Gaza samtidigt ett fullskaligt krig mellan två fullständigt ojämlika parter. De civila förlusterna upprör och förskräcker. Den akuta diplomatiska insatsen har hittills varit halvhjärtad, i EU:s fall förutsägbart utsiktslös. ännu en tandlös resolution i FN:s säkerhetsråd nonchaleras när detta skrivs av bägge parter.

I själva verket har diplomatin i konflikten mellan Israel och dess palestinska parter varit satt ur spel under större delen av George W Bushs tid i Vita Huset. Condoleezza Rices meningslösa resor till området har främst handlat om att isolera en av de viktigaste parterna, Hamas, och infoga PLO:s ledarskap i en strategi bestämd av israeliska intressen av att utvidga och permanenta sina illegala bosättningar på erövrad palestinsk mark. Detta faktum är i sig själv en orsak till det senaste utbrottet av våld.

Krig förändrar alltid politiska fakta och ofta på ett sätt som den skenbart starkare parten varken önskat eller förutsett.
Eftersom enda alternativet till en fullständig militär seger för någon av parterna heter vapenstillestånd som måste föregås av förhandlingar så krävs medverkan av alla parter som kan påverka konfliktens fortsättning. I den här konflikten heter en av parterna Hamas. Den parten finns kvar även om Israel mångdubblar sina angrepp under den närmaste tiden.
På kort och på lång sikt, och då talar vi om en övergripande fredslösning, måste Hamas tas in i den diplomatiska processen i former som innebär ett politiskt erkännande.

Ironiskt nog kan slakten i Gaza bli det verkliga födelseögonblicket för Hamas som erkänd politisk aktör, inte bara som demoniserad slagpåse i kampen om vem som verkligen företräder palestinierna.
Igår läcktes det ut från kretsen kring Barack Obama att USA:s nya ledarskap är inställt på att tala med Hamas. Nyheten kan vara en försöksballong och det avslöjas inte när eller på vilka villkor sådana kontakter skulle kunna inledas.

Men den i grunden självklara tanken ligger i linje med Obamas insikt, uttryckt i flera tidigare intervjuer, att diplomati innebär att man talar med sina fiender. Och att USA:s katastrofala utrikespolitik under 2000-talet kan härledas till att landet gjorde sig av med diplomatin som offensivt politiskt verktyg.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson