Till och med språket perverteras i Gazaslakten

KRÖNIKA. En och en halv miljon människor i Gaza lever i dödsskräck. Israels spindoktorer har gett premiärministern Olmert rådet att upprätta en ”humanitär korridor” för att mildra avskyn över 660 döda, en fjärdedel civila av vilka 40 dog när en FN-skola bombades.

Få lär imponeras. Fler lär reflektera över det faktum att också språket perverteras när krigets blodbad på civila ska ges sken av att vara något annat än vad det är. Under tiden maler den israeliska markoffensiven på. Den kan göra det för att USA, under Bushs sista skälvande timmar, gett Israel fria händer och för att den israeliska krigsmakten hela tiden finner nya mål – beväpnade motståndare, vapengömmor, misstänkta motståndsnästen och ännu oförstörd infrastruktur.

Om de egna förlustsiffrorna kan hållas nere, som hittills, lär aptiten på nya mål växa under en operation som bara kan stoppas av den israeliska hemmaopinionen. Just denna opinion tycks i ögonblicket ha stor aptit på en förkrossande ”seger” och har hittills inte haft några hörbara invändningar mot bristen på proportionalitet i det krig som pågår.
Att föra detta krig till ett apokalyptiskt slut, utan mellanliggande eld upphör och tillfälliga vapenvilor, verkar lika frestande för Hamas fanatiska falang som för de i Israel som i varje palestinier ser en terrorist och i Hamas ser en organisation som helst bör bombas bort från jordens yta.

Extremismen på bägge sidor ska inte underskattas. I Gaza har denna extremism fått sitt mest motbjudande uttryck. Israels måttlöshet består i att hålla 1,5 miljoner belägrade Gazabor som gisslan under permanent vidriga förhållanden, vapenvila eller ej, för att i tysthet kunna fullfölja sitt kolonialprojekt på Västbanken. Det är extremismen hos en ockupationsmakt som kräver maximal säkerhet för sig själv, men förvägrar befolkningen i de ockuperade och belägrade områdena varje tillstymmelse till säkerhet.

Hamas extremism bottnar i en falsk dröm om att inte bara kunna besegra detta Israel med symboliskt våld och självmordsbombningar utan också utplåna den stat, vars legitimitet kommit att definieras som det Israel som existerar inom 1967 års gränser.
Hur och när det pågående kriget avslutas, om en eller flera veckor eller längre fram i tiden, vet ingen. Men när vapnen tystnat finns Hamas kvar, liksom Israel – kanske under ett nytt och än mer militärt aggressivt högerstyre.

Det pågående folkrättsbrottet i Gaza kan bara fås att upphöra och inte repeteras om och om igen av en politisk lösning som omfattas av alla parter, inklusive det Hamas som (olyckligtvis, men fullt legitimt) valts av en majoritet av mer eller mindre desperata palestinier att företräda dem.

På sikt handlar det om att garantera existensen av två livsdugliga stater i området, vilket förutsätter att Israel återfår sina gränser från 1967 och att palestinierna upphör att vara en ockuperad befolkning uppsplittrad och instängd i enklaver.
Men nu gäller det att få stopp på våldet, öppna Gazas gränser och äntligen få en internationell fredsstyrka på plats för att förhindra raketbeskjutning mot Israel och nya slakter på palestinska civila i namn av självförsvar.

Hatet, bitterheten och hämndbegäret kan inte förhandlas bort. Men visst kan också denna konflikt lösas om världen, inte minst USA, tar sitt ansvar och behandlar bägge parter med samma respekt för deras berättigade krav och människovärde. Så sker inte nu, vilket är en del av skamlösheten i det som pågår och där också vi i Sverige bär en del av skulden.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson