KULTUR. I mars 1940 sprängdes Norrskensflammans redaktion i Luleå i luften. Fem personer dödades, varav två barn. Som vanligt när det gäller grovt politiskt våld i Sverige, var det högern som låg bakom. En grupp bestående av militärer, en journalist och en polischef genomförde terrorattacken. Den var kulmen på ett brett kommunisthat, som inte begränsades till borgerlighetens nazivurmare. Och också delar av socialdemokratin hetsade och artiklar där kommunisterna kallades för djur eller icke-människor trycktes i s-pressen. Som en del i eftergiftspolitiken lät statsapparaten övervaka, internera och göra illegala razzior hos de misstänkta landsförrädarna.
I ett sådant klimat är det inte konstigt att en extrem grupp tyckte sig få mandat att agera – det är samma logik som när John Ausonius såg Ny Demokratis frammarsch som ett stöd för sina skjutningar eller muslimer trakasseras som en följd av Washingtons krigspolitik.
Enligt rättegångsprotokollen anförde polischefen just stämningarna hos ”hyggliga borgare” som en förmildrande omständighet.

I romanen Danko & Flamman följer vi en av attentatsmännen, journalisten Leo Lorenzon (verklighetens Gunnar Hedenström) och en av de välmenta grundtankarna är att få oss att förstå att också mördare är människor.
Attentatet skildras som vedervärdigt, men ändå är boken på ett par punkter onödigt hänsynsfull, vilket förstås är fritt fram för i en roman. Gärningsmännen görs till antikommunister och Finlandsvänner, men i verkligheten kom också minst en av dem ur den nazistiska rörelsen. Folkpartipolitikern Paul Wretlind, som sponsrade den antikommunistiska kommitté som födde terrorgruppen, flimrar förbi, men nämns inte med namn eller parti.

Berättelsen växelklipps mellan tre tidpunkter: attentatet 1940, början av 70-talet, då Leos son Lennart läser tidskriften Röda Rappet och till högerkrafternas (rektorns) förtret lär ut maoistisk klasskamp till sina intet ont anande elever, och så den försonande nutiden, då en desillusionerad Lennart rotar i faderns kvarlåtenskap och utvärderar både Leos och sitt eget liv.
Stilistiskt är det lite kantigt, och Lars G Carlsson berättar mer än han gestaltar. Det vägs upp av en drastisk humor när han muntert broderar om klassresenärernas anpasslighet och de reellt existerande kinesernas konsumtionshunger.
Men i botten finns ett stråk av melankoli: för när de höga idealen lett fel och de svartvita bilderna grånat, vad återstår av mening då?
Så slås brygga mellan mordbranden och 70-talets vänsterrörelser. Både Leo och Lennart ställde sig ”till händelsernas förfogande, jag under kriget och du trettiofem år senare; samma passion, samma galenskap…”.
Det är en svajigt tes. Det är ju trots allt en avgörande skillnad på trotyl och munväder.

Roman
Lars G Carlsson
DANKO & FLAMMAN
Black Island books

Skribent: Petter Larsson