KRÖNIKA. överallt förs inför det nya året en debatt om hur man bäst stimulerar ekonomin. Den förs i USA, i Europa och inte minst här i Norden. Det är en debatt som i grunden handlar om hur välfärden ser ut när krisen är övervunnen.

En del risker kan redan pekas ut. Fattigdomsbekämpningen i världen kan i värsta fall hamna ännu längre ner på dagordningen när världens rika ser om sitt eget hus. Vi har redan sett det i moderaternas utspel om att sänka biståndsmålet och dessutom ge biståndet ett innehåll, som mer än tidigare ska gynna svensk industri och handel.

Den uthålliga miljö-och klimatpolitiken riskerar också att ta stryk. Lågt bensinpris som inte korrigeras av skatteförändringar till förmån för alternativa bränslen är nu på god väg att omintetgöra en omställning, som nyss ansågs vara ofrånkomlig.
EU:s beslut i december att låta företagen exportera sina utsläppsminskningar till fattiga delar av världen och därigenom dra ner takten i den egna utfasningen av framför allt kol och olja gick i samma riktning.

Det är inte kunskap som saknas när land efter land i den rikare delen av världen, mot bättre vetande, agerar som om tillväxten i den privata konsumtionen är viktigare än att utjämna fattigdomsklyftan och hejda uppvärmningen av atmosfären. Däremot det politiska modet att handla gemensamt och långsiktigt.

Samma brist på uppriktighet verkar nu slå igenom i diskussionen om krisens verkningar för välfärden. Det stora undantaget hittills är USA där Barack Obama, åtminstone som det ser ut nu, verkar inställd på att stimulera just tillväxt av en oerhört eftersatt välfärd och föråldrad infrastruktur som främsta medel att samtidigt bekämpa krisen och vända tjugo års utveckling mot ständigt ökade ekonomiska och sociala skillnader.

I Sverige borde motsvarande debatt handla om skatter, på kort och på lång sikt. Den diskussionen har redan fått fart i Danmark, som ligger några år före oss i skattesänkningsracet. Danmarks stora problem är brist på arbetskraft. Men också en snabbt åldrad befolkning med växande krav på medicinsk vård av högsta kvalitet och god äldreomsorg.

De senaste årens politik med skattestopp och en oförmåga blandad med ovilja att attrahera utländsk arbetskraft när den egna befolkningen nu lämnar arbetsmarknaden i allt snabbare takt hotar nu den generella välfärden. Skatterna räcker inte till för att finansiera välfärd för alla. Den lånefinansierade köpfesten har dolt uppdämda och sorgligt eftersatta behov i skolor och förskolor, i socialtjänsten och i sjukvården där för övrigt en växande privat sjukhussektor tar allt större resurser från den offentliga vården.

Sverige står inför, om möjligt, ännu större problem om några år. Alliansregeringens skattesänkningsparty har främst haft redan penningstarka grupper som inbjudna VIP-gäster. Så utformades inkomstskattesänkningen, som undantog pensionärer, studerande, sjuka och arbetslösa. Så utformades den nya fastighetsskatten, som blev närmast pervers i sitt snedvridna gynnande av förmögna villaägare i storstädernas rika förortskommuner. Fler exempel kan nämnas.

En stor del har dessutom finansierats genom nerdragningarna i a-kassan och sjukförsäkringen. De ekonomiskt försvagade har hittills fått stötta de hyggligt välmående. Nu är heller inte läge att höja skatterna för stora grupper, krisen tillåter inte det. Men när den är över måste skattenivån upp igen för att inte stora grupper ska falla handlöst genom skyddsnäten.
Det är mindre en åsikt än ett faktiskt konstaterande.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson