KRÖNIKA. Under det gångna året har i genomsnitt 1000 väljare lämnat socialdemokraterna varje dag. Till stor del är det självförvållat. Ansvaret vilar tungt på Mona Sahlin och kretsen kring henne.
Gapet mellan blocken har minskat väsentligt, men är fortfarande relativt stort, omkring åtta procentenheter. Men vänsterblockets ledning är inte betryggande. Tvärtom. Läget för oppositionen är sämre än vad opinionstrenden ger uttryck för. Oppositionsledaren dras nämligen med besvärande låga förtroendesiffror.

I förra veckans mätning har till och med Maud Olofsson, som leder ett parti som alltmer kommit att likna en dålig kopia av folkpartiet, högre förtroendesiffror än Mona Sahlin, som hamnar på ynka 36 procent. Färre har förtroende för Sahlin än som säger sig vilja rösta på hennes parti. För Reinfeldt är det tvärtom. Med stöd av 54 procent, har dubbelt så många förtroende för honom än som säger sig vilja rösta på moderaterna. än värre för vänsterblocket är, att medan 14 procent av de borgerliga väljarna har förtroende för Sahlin, har 41 procent av vänsterväljarna förtroende för Reinfeldt. Vänsterblocket får det därför svårare än högerblocket att öka sitt väljarstöd.

Varför har det blivit så? Säkerligen har Sahlins alla självmål haft betydelse. Samtidigt har Reinfeldt vunnit på finanskrisen, inte på egna meriter, men på att människor sluter upp bakom sina ledare i kriser. Men viktigare, menar jag, är den pågående högervridningen av socialdemokraternas politik som Mona Sahlin drivit fram.

Merparten av alliansens skattesänkningar har accepterats. I välfärdspolitiken ser partiet allt färre problem med privatiseringar. Det är vidare symptomatiskt att det pågående jobbrådslaget inleds med entreprenörernas roll, istället för att, som det skånska partidistriktet skriver i sin bredsida till svar, fokusera på det grundläggande problemet – det att fri marknadsekonomi inte förmår skapa full sysselsättning.

Förespråkarna av den nya politiken hävdar att den är nödvändig för att vinna valet. Genom att lägga sig nära motståndarna, tänker man sig vinna mittenväljarna. I PR-kretsar kallas metoden triangulering och praktiseras flitigt av moderaterna.

Men moderaternas framgång beror på, att när de lägger sig nära socialdemokraterna i strategiska frågor, hamnar de närmare den värderingsmässiga jämvikten, d v s närmare de värderingar som marginalväljarna har, som i Sverige ligger till vänster om mitten.

Kretsen kring Mona Sahlin, som internt kallas ”den nya kanslihushögern”, kopierar nu moderaternas strategi i tron att de ska bli lika framgångsrika. Men effekten av att vänsterpartierna rör sig mot en redan överbefolkad politisk mitten, i ett samhälle där den värderingsmässiga jämvikten ligger till vänster, är inte en jämnare kamp om mittenväljarna, utan att alternativen i politiken blir otydligare och att den värderingsmässiga jämvikten kan drivas högerut.

Med mindre skillnader mellan de politiska alternativen, spelar det inte längre så stor roll på vilket block man röstar. Väljarna blir lättflyktiga, och betydelsen av sådant som enskilda politikers popularitet ökar. Det var vad moderaterna ville uppnå, när de påbörjade sin förändring och ställde den unge Reinfeldt mot den trötte Persson. Men vad har socialdemokratin, mot bakgrund av Sahlins låga förtroendesiffror, för intresse av att förstärka detta fokus på person?

Slutsatsen är att den nya kanslihushögern har schabblat bort försprånget och risken är nu uppenbar att den också leder socialdemokratin mot valnederlag.

Atiklen har tidigare varit publicerad i Skånska Dagbladet.

Skribent: Tony Johansson