KRÖNIKA. Mindre oroligheter bryter ut på Rosengård och som ett brev på posten eller en tidning i brevlådan, i det här fallet Göteborgs-Posten, studsas ansvaret bekvämt nog tillbaka till stadsdelen.
På oroad kulturprosa förklarar Lars åberg (22 december), eller i alla fall många av dem.
Kommunen har öst in pengar, men det hjälper inte. Ty problemet stavas inte fattigdom, utan beror på att invånarna har fel värderingar och har skapat ett separatistsamhälle där de gärna låter sig förvaltas och försörjas av oss andra. De har dessutom för många barn och kanske fjuttade de på sin egen lokal för några år sedan.
Det är som att läsa borgarpressens grämanden över arbetarkvarteren för hundra år sedan. De oroades över den sociala oron, men hävdade att den kom ur ”andlig” nöd – ”värderingar”. Det var arbetarnas lättja, omoral och osedliga livsstil som var orsak till misär, kriminalitet och prostitution. Därmed, tack och lov, inget som kunde kopplas till hur resurserna i samhället fördelades och det liv de själva levde. Ja, Folkets Hus – nytt för tiden – kunde dömas ut som separatism.
Arbetarrörelsen intog, förstås, ett mer materiellt perspektiv. Som Axel Danielsson skrev 1887: ”Malmö är en stad som innesluter många brännämnen och mycket sprängstoff. Den sociala gränslinjen mellan fattig och rik är här uppdragen skarpare än i de flesta städer… sprickor i murarna, åska i luften, jäsning i sinnena.”
Och även om upplopp ofta har många olika orsaker, som kan svåra att reda ut, så gäller det än – eller igen.
I Herrgården förvärsarbetar 15 procent av invånarna, lika många har eftergymnasial utbildning, 41 procent lyfter socialbidrag och den disponibla medelinkomsten ligger på cirka 51 500 kronor om året. Till det ska läggas trångboddhet, förfallna hus, kackerlackor.
Det kan till exempel jämföras med min egen stadsdel, Rörsjöstaden, där sysselsättningen är 72 procent, 67 procent har eftergymnasial utbildning, 2 procent lyfter socialbidrag och inkomsten per invånare är 142 000. Eller med lyxområdet Västra Hamnen, där 63 procent arbetar, 1 procent går på socialbidrag, 61 procent har eftergymnasial utbildning och inkomsten ligger på 218 000 kronor.
Om det hade uppstått liknande oroligheter i någon av dessa stadsdelar ­– Turning Torso- kravallerna? – hade jag nog hållit med åberg om att det kanske inte i första hand handlat om pengar.
Men ska man i fallet Herrgården bortse från den skriande resursbristen och ojämlikheten som en viktig orsak till att det jäser i sinnena, krävs en imponerande fantasi ­– eller ett iskallt intresse av att inte behöva betala ännu mer till de otacksamma separatisterna.

En kort version av texten tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Skribent: Petter Larsson