DEBATT. I 14 år har jag tågpendlat mellan Malmö och Helsingborg. Med tiden har det blivit allt tydligare att systemet närmar sig bristningsgränsen.
För få avgångar. För korta tåg. Trasiga toaletter. Och förstås: extrem platsbrist i rusningstid.

Någon enstaka gång blir det tvärstopp i trafiken och hundratals resenärer sitter fast. Beredskapen för sådana tillfällen tycks långtifrån god och kaoset får vederbörlig uppmärksamhet i media.
Men det som verkligen tär på pendlaren – och en starkt bidragande orsak till att jag nu valt att arbeta i den stad där jag bor – är de ständiga, små förseningarna. Sju eller tio minuter är mycket under ”helvetestimmen”, den tid på dagen när många ska ta sig från arbetet till dagis, hinna laga mat, äta och skjutsa ungarna till deras aktiviteter.

Grundproblemet verkar vara att Skånetrafiken fullständigt missbedömt hur mycket resandet skulle öka.
Deras mål att öka resandet med tre procent per år, har i verkligheten blivit sju eller tio procent. Det dubbla! Det tredubbla!
Det är naturligtvis bra. Siffrorna speglar en expansiv region, där människor i allt större utsträckning väljer att arbeta eller studera någon annanstans än där de bor. En flexibel, rörlig arbetsmarknad är en avgörande framgångsfaktor, där öresundsregionen med sin täta infrastruktur har ett gyllene läge.
Att åka kollektivt blir också en allt bättre idé för att minska de skador vårt resande orsakar på miljön. Mellan 2001 och 2006 minskade antalet personkilometer i bil med cirka tio procent i Skåne.
Allt tyder på att resandet kommer att fortsätta öka. Beredskapen att röra på sig – eller tvånget att göra det i tider av konjunkturnedgång – för att komma till och från arbetet har kommit för att stanna.

Man kan tycka att Skånetrafiken och Region Skånes kollektivtrafiknämnd – som har det politiska ansvaret för trafikförsörjningen i länet – vid det här laget borde ha insett att man räknat alldeles för lågt och anpassat tågtrafiken till verkligheten, istället för att pressa in verklighetens resenärer i för få och små tåg.
Men istället finns idéer om att begränsa resandet.
Enligt ledamoten Ove Johansson (mp) vill kollektivtrafiknämnden nu sätta en gräns för vad kollektivtrafiken klarar av (Sydsvenska Dagbladet 6 november). Nämnden håller fast vid målet att resandet med Skånetrafiken ska öka med 3-6 procent per år fram till 2020 – alltså långt mindre än vad de senaste årens siffror visar.
Hur begränsningen ska gå till i praktiken framgår inte – man kan ju knappast handgripligen hindra folk att åka tåg eller buss.
Men ett sätt är förstås att höja biljettpriset. Efter årsskiftet kommer följdriktigt ett Skånekort att kosta 1 060 kronor, vilket innebär en ökning med nästan 20 procent sedan årsskiftet 2007/2008. även kontantpriserna höjs med upp till tio procent, det vill säga de kortare och mer spontana resorna blir än dyrare.

Ett annat sätt är att styra om utbudet av resealternativ. Inför 2009 går nu länstrafikbolagen i Sydsverige samman och bildar öresundstågtrafiken.
Nyordningen beskrivs som unik i sitt slag. Förutom en gemensam så kallad Sydtaxa för biljettpriserna tycks syftet vara att öka de längre resorna, exempelvis mellan Malmö och Göteborg och mellan Malmö och Växjö.
Visst, det kommer att underlätta för långpendlingen. Men en kedja är inte starkare än sin svagaste länk, det vill säga flaskhalsen Lund-Malmö-Köpenhamn.
Och här kommer ett redan kaotiskt läge att förvärras.
I trafikförsörjningsplanen för 2009 konstaterar kollektivtrafiknämnden att Malmö Central under flera år kommer att vara en byggarbetsplats, innan sammanlänkningen med Citytunneln är klar.
Under 2009 stängs delar av stationen och hela 2010 kommer alla tåg – alltså: alla tåg – att avgå från Pågatågsstationens sex spår.
”Det kommer”, skriver kollektivtrafiknämnden, ”att ställa hårda krav på alla inblandade, inklusive resenärerna, som måste samsas på en mindre yta”.
Sannerligen. Vad man tänkt sig för åtgärder för att minimera stressen för pendlarna i regionen – och risken att de nobbar tåg och bussar och tar bilen istället – framgår inte.

Man talar istället mycket om vikten av trafikinformation. Den som suttit fast på ett tåg utan att få veta varför eller när man kan hoppas få komma hem kan skriva under på detta. Skånetrafikens hemsida är inte mycket mer upplysande. Här besvaras en av de vanligaste frågorna från resenärerna – Varför är det trångt på vissa tåg i rusning? – med att det beror på den stora resandeökningen, det vill säga ytterst på resenärerna själva.
Alltså inte på för få tåg eller vagnar, eller på Skånetrafikens svårigheter att förutse resandets utveckling i regionen.
Jag skänker en medlidsam tanke åt alla pendlare och tar cykeln till jobbet.

Jörgen Andersson
Socionom och frilansskribent
Efter Arbetet

Skribent: Jörgen Andersson