KRÖNIKA. Vad har regeringen emot Sveriges kommuner och landsting och varför har den hittills agerat som om välfärden inte är värd att upprätthålla när den ekonomiska krisen väller in över landet som en tsunami?

Nyligen begärde Sveriges Kommuner och Landsting genom sin moderate ordförande Anders Knape ökade statsbidrag med 8 miljarder kronor för de närmaste två åren.
Utebliven ökning av statsbidragen är i förlängningen lika med kris för äldreomsorg, ökade köer till vården och avskedanden av behövlig personal. Kommunerna får i självstyrets namn frihet att själva välja var de ska sätta kniven. Men utan tillskott är det läge för de långa budgetknivarnas natt i kommun efter kommun där arbetslösheten slår till.

Knape talade för döva öron. Regeringen vek sig för opinionen och satte till sist ihop ett åtgärdspaket för bilindustrin. Kostnader och effekt är okända, men pengar kom fram. Liksom pengar till ett ROT-avdrag för byggsektorn. Kommuner och landsting blev utan.

I veckan kom en ny prognos, som tecknar en ännu mörkare bild av vad som sker ute i kommuner och landsting. De minskade skatteinkomsterna har nu blivit elva miljarder, motsvarande 20000 jobb – lärare, vårdpersonal, socialsekreterare, brandmän och så vidare.
Tidigare djupa kriser har lärt att extra pengar till just kommuner och landsting är precis vad som krävs för att hålla uppe sysselsättning och samtidigt undvika svåra och bestående skador i välfärden. Ett av de första råden från nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, till Barack Obama för att lindra följderna av den amerikanska recessionen och rädda viktiga arbetstillfällen var ökat federalt stöd till delstater och kommuner.

Här hemma har ekonomen Lars Calmfors, ordförande i regeringens eget finanspolitiska råd, sagt samma sak. Han kan inte beskyllas för att tillhöra något kommunalpolitiskt särintresse eller kräva statliga pengar för krävandets egen skull.

Vid sidan av den förstörda a-kassan, som åtminstone Anders Borg sent omsider pekat ut som ett av alliansens värsta missgrepp, är likgiltigheten för behoven inom den kommunala sektorn och i de sjukvårdsdrivande landstingen den kanske mest svårbegripliga av regeringens attityder under krisens snabba framväxt.
Det handlar om akuta behov som minst av allt kan lösas genom sänkta arbetsgivaravgifter eller andra generella skattesänkningar som hittills varit alliansens generalrecept för alla typer av problem, i hetaste högkonjunktur som i djupaste lågkonjunktur.

Vad handlar det då konkret om?
Ja, igår slog till exempel Läkarförbundet, Tandläkarförbundet och Vårdförbundet larm om den otillräckliga barnhälsovården. Dålig samordning och organisation var två orsaker men också ”för lite tid och resurser till förebyggande arbete och brist på skolläkare”. Om det är så nu, hur kommer det inte då att se ut efter de långa budgetknivarnas natt som väntar om regeringens likgiltighet består?

Akademikerförbundet SSR:s larm i veckan gällde det faktum att sju av tio socialnämnder i landet inte kommer att klara årets budget. Två av tre socialsekreterare har de senaste åren övervägt att söka andra jobb. Hur många fler blir de när behovet av försörjningsstöd nu ökar och om regeringen står fast vid sitt nej till nya resurser för att hjälpligt klara det som väntar?
Om det inte är ideologiska blockeringar som hindrar alliansregeringen från att göra den självklara akutinsatsen för att hejda en kommande utarmning av välfärden i Sveriges kommuner och landsting, vad är det då?

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson