OPINION. Bubblorna brast och nu sveper krisen fram över världen med våldsam kraft.
Bankchefer och storbolagsdirektörer köar med mössan i hand hos regeringar världen över för att få hjälp av skattebetalarna. Ute i den riktiga ekonomin försvinner jobben som i ett svart hål och framtidsdrömmar ställs in.

Hur kunde det gå så här?
Det började för sådär ett kvarts sekel sedan. En ny tid bröt fram. Politiskt innebar den att ”järnladyn” Margret Thatcher tog över i Storbritannien och Ronald Reagan i USA. Högern formulerade problemen och gav svaren: ”Staten är inte lösningen, den är problemet, det är marknaden som är lösningen.”
Politiken pressades och lät sig pressas tillbaka. Välfärdssamhället angreps och blandekonomin försvagades. Det spelade ingen roll vilka frågor som ställdes. Hur bekämpar man arbetslösheten? Hur kan sjukvården bli bättre? Eller skolan? Hur tryggar vi ålderdomen och pensionerna? Svaren var alltid de samma: Privatisera! Konkurrensutsätt!
Och enorma mängder kapital slussades från det gemensamma till världens börser och den finansiella sektorn, som snart helt upphörde att fungera som det ekonomins blodomlopp den är tänkt att vara, för att istället utvecklas till ett jättelikt kasino, en kedjebrevsekonomi som förr eller senare måste haverera.
Sverige, blandekonomins och det starka samhällets modelland, hade bättre utgångsläge och bättre motståndskraft än de flesta andra länder. Vi drogs ändå med i vågen. Ja, på några områden tog vi täten i marschen mot marknadssamhället. Avregleringen av elmarknaden är ett exempel. Friskolesystemet ett annat.

Det svenska välfärdssamhället blev möjligt tack vare arbetarrörelsens fackliga och politiska framgångar. Framgångar som inte hade varit omöjliga utan en egen press. Har man en egen berättelse om samhället måste man ha någonstans att berätta den.
Vill man förklara hur högervågen kunde bryta igenom med sådan kraft kan man heller inte tänka bort hur det ser ut idag på mediemarknaden, globalt som i Sverige.
ännu så sent som i mitten av 1980-talet fanns det i Sverige 22 socialdemokratiska tidningar som också ägdes av arbetarrörelsen. Den återuppväckta Stockholmstidningen hade visserligen somnat in på nytt, men i Malmö och Göteborg fanns Arbetet. Idag finns det en enda A-presstidning i de tio största kommunerna. Det är Folkbladet i Norrköping, som ägs av den borgerliga konkurrenten Norrköpings Tidningar och och har en upplaga på 7 500 ex. De borgerliga tidningarna i samma kommuner har en upplaga på runt en och en halv miljon exemplar. Allt som allt äger arbetarrörelsen idag själv tre morgontidningar.
De gamla ”partitidningarna” är döda. Men pressen har aldrig varit mera borgerlig. Den politiker med hjärtat till vänster som vill ha in ett inlägg på någon av dessa borgerliga tidningars debattsidor bör helst gå till attack mot den egna partiledningen eller mana till förnyelse med riktning högerut.

Under 80-talets inledning handlade debatten om medbestämmande och rätt till trygga och utvecklande arbeten. På redaktionerna fanns många arbetsmarknads- och arbetsmiljöreportrar. De skulle emellertid snart bytas ut mot ekonomireportrar. Vi fick rosa sidor och rosa tidningar, och ekonominyheter i parti och minut – fast de handlade mest om kurser som gick upp och ner och om ständigt nya stålbad för de anställda.
Den idén att problem kan lösas gemensamt, med politisk och facklig kamp, ersattes av drömmen om det privata klippet. Genom att bli rik på börsen kunde man kanske slippa de dåliga jobben och försäkra sig om vård och trygg ålderdom. Det är den föreställningen som nu har kraschlandat.
Högervågen kan vara över. Vill man förklara hur den blev möjlig kommer man inte runt det faktum att mediemarknaden helt domineras av kapitalistiska och borgerliga intressen.
Vill man på nytt stärka demokratin och jämlikheten måste man ha egna medier, bland annat tidningar.

Bo Bernhardsson
/Efter Arbetet

Skribent: Bo Bernhardsson