KULTUR. När FRA-debatten rasade som värst i våras ringde en tysk kollega och undrade vad som stod på. Ni har ju rätt att kolla grannens inkomst, det är väl i så fall mycket värre än signalspaningen? Kontroll som kontroll.
Ja, jo. Men att vem som helst kan ringa skatteverket och få fram inkomstuppgifter är ju en del i offentlighetsprincipen, förklarade jag; en del i medborgarnas kontroll av staten. Med FRA däremot kontrollerar staten medborgarna. Två helt olika saker.
Helt olika?
Inte nödvändigtvis. Ur ett snävt integritetsperspektiv spelar det kanske inte så stor roll vem som kan ta reda på saker om dig. Men ur ett mer maktmedvetet demokratiperspektiv är det förstås helt avgörande.

Journalisten Anders R Olsson är sedan många år en välkänd debattör i offentlighetsfrågor. I debattboken ”Att stänga det öppna samhället” har han samlat ihop en del av sina erfarenheter till vad som väl var tänkt som ett larmrop. Men tyvärr dämpas alarmsignalen en del när den bäddas in i Olssons byråkratiska och juridiska utvikningar.
Han beskriver en utveckling som verkar dra åt två håll.
å ena sidan ökar myndigheternas rätt att kontrollera medborgarna. De senaste åren har vi sett en formlig explosion i nya lagar – teledatalagen, FRA-lagen, polisbuggning och så vidare – som ökat myndigheternas möjlighet till insyn i våra liv.
å andra sidan – det är bokens huvudtema – inskränks både i praxis och i lag möjligheterna för medborgarna att kontrollera staten genom att offentlighetsprincipen vittrar ihop från praktiskt tillämpbar till fint ideal.
Det är en långt mycket mindre debatterad förändring, som ägt rum steg för steg i ett par decennier, om man får tro Olsson, och som liksom mer smugit sig på oss. Antagligen har det kunnat ske delvis för offentlighetsprincipen i praktiken används av ganska få vanliga medborgare, och det därför är svårt att få till någon vettig opinionsbildning.

En av bovarna i dramat är att datoriseringen av information. Man skulle ju kunna tänka sig att medborgarna – som ju äger myndigheterna i en demokrati – med datoriseringens hjälp skulle ha kunnat få mycket bättre tillgång till offentliga handlingar, Bara att plugga in sin hemdator i registren. Men det har blivit tvärtom. Sekretessen har ökat och en lång rad nya registerlagar kringskär offentligheten ytterligare. Dessutom har vi fått en ny EU-initierad lag, personuppgiftslagen, som i praktiken förbjuder myndigheter att lämna ut personuppgifter om man kan misstänka att den som begär dem kommer att lägga in dem i en dator – ty i så fall skapas ett förbjudet personregister.
Särskilt svårt är det att få tillgång till stora register för att göra sina egna körningar. Olsson berättar till exempel om hur Sveriges Radio försökte få ut alla politiska kandidaters personuppgifter inför valet 2002. Tanken var att se vilken typ av människor som stod på valsedlarna (måttligt intressant, om ni frågar mig, men i alla fall). Valmyndigheten erbjöd dem 9000 papperssidor, inga problem, men någon datafil med samma information kunde man inte lämna ut.
Så sluter sig staten.
Det är en mycket oroande utveckling.
Vinsterna med en vidsträckt offentlighetsprincip är stora. Medborgarna ska ju för det första kunna få tillgång till ny kunskap och för det andra skapas en press på rättsäkerhet och effektivitet om myndigheterna vet att de kan granskas utifrån. De styrda ska kunna se vad de styrande gör – i alla fall för det mesta. Det är ett minimikrav på att leva i en demokrati.
Om grannen sen kan se vad du tjänar, eller dina politiska motståndare kan fixa fram en bild på dig ur passregistret är för all del obehagligt, men kanske det pris vi får betala. Det är, i så fall, inte särskilt högt.

Att stänga det öppna samhället
Ander R Olsson
Tusculum förlag

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson