KRÖNIKA. Svenska medier drömmer om Paris. ända sedan upploppen i de franska förorterna 2005 har jag då och då fått förhoppningsfulla reporterfrågor om när det händer här, så fort en bil stuckits i brand eller någon kastat sten.
Med sedvanlig känsla för proportioner försöker man nu besanna de egna (mar-)drömmarna. ”Rosengård i lågor” skriver Kvällsposten, ”Malmö rämnar” påstår Dagens Nyheter, medan Sydsvenska Dagbladet talar om Ramels väg som ”en krigszon”. SVT:s Janne Josefsson drämmer till med Al Qaida. ”Vad tycker du om Bin Ladin?” frågar han en intet ont anande ung man som kommit till Debatt-studion för att snacka om hur han berövats sin moské.
Visst. 70 stenkastande ungdomar och några småbränder kan ju – i teorin – sätta hela klassamhället i gungning.
Konstigt bara att det aldrig verkar hända utanför tidningarna.

Den bild vi nu får är att Rosengård kidnappats av kravallsugna autonoma aktivister. Det är tveksamt hur bra den stämmer. Att det finns ett direkt politiskt intresse av att förskjuta fokus bort från de ofta oanständigt dåliga levnadsvillkoren i Rosengård är klart, liksom att det funnits vänsteraktivister på plats, men i vilken utsträckning och vilken deras roll varit är mera oklart. I brist på källor ­– vilket är lite konstigt eftersom vi haft en autonom rörelse i Sverige i 15-20 år – är de autonoma trollen alla talar om, men ingen, eller få, talar med.
Det ger fritt spelrum för opinionssidornas spekulationer, som trots att vi har en uppsjö av oberoende tidningar i landet alla går ut på samma sak: Tillresta våldsturister och professionella bråkmakare ur medelklassen – det måste alltid påpekas, eftersom medelklasspersoner aldrig kan ha legitima skäl för uppror – förstör för Rosengårdsborna. Det borde de ge fan i. ”Ingen vill ha er där” skriver till exempel Dilsa Demirbag-Sten (Expressen), ”Ideologisk kolonialism” fastslår Per Svensson (SDS).
Själva har proffstyckarna på tidningarna – till skillnad från vänsterns aktivister är de ju faktiskt avlönade just för att bilda opinion – inga skrupler när det gäller att tala i Rosengårdsbornas namn, men det är förstås en helt annan sak.
Jag antar att man sa samma sak om de brittiska slavhandelsmotståndarna på 1700-talet och jag vet att man sa det om de socialdemokratiska agitatorerna vid förra sekelskiftet, som hetsade upp den fogliga arbetarklassen med sina subversiva idéer om jämlikhet och fackföreningar. Ingen ville ha dem där heller.
Det är kanske säkrast så. Det är ju först när människor överskrider sina egna snäva intressen och slår sig ihop med andra, som maktordningen kan hotas.

Själva gör de autonoma mer, ska vi säga, strukturella tolkningar. I två kommunikéer från AFA Malmö (www.motkraft.net) och en artikel i tidningen Kolla, (www.kollamag.se) framkommer två spår. Dels kopplar man moskéockupationen med husockupationerna i Lund under hösten och ser den som en kamp för egna lokaler – oavsett om det nu råkar gälla en konservativ förening. Men framförallt ser men oroligheterna som en reaktion på trångboddhet, fattigdom, polistrakasserier och ett politiskt styre som inte klarar av att lösa problemen. Moskén är bara en utlösande faktor.
Kravallen som metod är förstås tvivelaktig – och sällan särskilt effektiv om syftet är något utöver att väcka uppmärksamhet – men jag tror att det är i just strukturella banor man måste tänka.

Artikeln tidigare publicerad i Sydsvenska dagbladet

Skribent: Petter Larsson