Ibland är ett politiskt sammanbrott med möjlighet till nya tag att föredra framför en usel kompromiss. EU-toppmötets förslag till klimatpolitik i fredags var just en sådan förtroendesänkande kohandel.

På papperet kvarstår de höga ambitionerna och EU:s anspråk på att axla en ledarroll i det globala arbetet för skyndsam energiomställning och utsläppsreducering. Verkligheten är från och med nu en annan.

Det underliggande temat för EU:s senaste klimatbeslut blev att någon annan ska göra det. I det avseendet är kompromissen helt i linje med Fredrik Reinfeldts inställning från den dag han plötsligt började uttala sig i miljöfrågor: Sverige kunde inte gå i spetsen, de enda beslut med kraft var sådana som togs i EU eller överenskoms globalt. USA, som ställt sig utanför Kyotoavtalet, hade förvisso ett ansvar för att reducera sina enorma koldioxidutsläpp men pekfingret riktades framför allt mot de nya industrijättarna i den tredje världen – Kina, Indien, Brasilien med flera.

Fredagens beslut i Bryssel, som i sina huvuddrag kommer att gummistämplas av EU-parlamentet där de största partigrupperna ställt sig bakom regeringschefernas kompromiss innebär att Reinfeldt och hans europeiska kollegor kan ta ner pekfingret. EU beslöt nämligen exportera sitt eget ansvar för koldioxidutsläppen till fattiga länder för att, rått uttryckt, slippa störa den tyska tunga industrin, den polska kolkraftsindustrin och de egna regeringarnas förhållande till väljare som för dagen oroar sig för finans- och sysselsättningskris.

Klimatet får vänta. Det är bara det att klimatet inte väntar. Uppvärmningen accelererar. Inte minst för att EU nu demonstrerat att världens rikaste kontinent inte klarar att hålla fast vid sitt eget, i mångas ögon till och med för lågt satta klimatmål. Ribban har sänkts av just de politiker som nyss, med viss rätt, utropade sig själva till globalt föredöme.

Det bedrägliga i beslutet är att EU ser ut att stå fast vid sina tre mål: att minska energiförbrukningen fram till 2020 (jämfört med 1990 år nivå) med 20 procent, att 20 procent av energin då kommer från förnyelsebara källor och att reducera växthusgaserna med 20 procent.
Efter kohandeln står nu klart att två tredjedelar eller mer av reduceringen avEU-utsläppen ska göras utanför EU genom olika projekt i fattiga länder. I stället för att lägga om den egna energiproduktionen så kan EU-länderna nöja sig med att skicka lite extra biståndspengar någon annan stans.

Som flera miljöorganisationer och klimatexperter påpekat är denna variant av modern avlatshandel i det närmaste verkningslös för klimatmålet. Den förhindrar stimulans av ny, klimatsmart teknik i Europa och innebär att EU ger upp sin ledarroll inför stundande globala förhandlingar.

Motsättningen står inte mellan jobb i en förorenad och uppvärmd värld och jobblöshet i en grönare global miljö. Europas regeringar har ansvar för både klimatet och de människor som utsätts för påfrestningar och som ska ställa om till nya jobb när den nya uthålligheten måste omsättas i nya industriprocesser och nya sätt att producera varor och tjänster.

Inget hindrar EU att föra en kraftfull och socialt ansvarstagande klimatpolitik på hemmaplan och samtidigt göra stora teknikinsatser i fattigare delar av världen. Vi talar alltså om världens rikaste kontinent, men dessvärre också en kontinent med ett osedvanligt svagt politiskt ledarskap. Europas politiska elit har desto större förmåga att, som så många gånger tidigare, dölja den verkliga innebörden i sina beslut.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson