America first är vad som gäller när den amerikanska kongressen nu ska rädda jobben i bilindustrin. För en räddning i någon form lär det bli. Vad som händer med svenska eller tyska bilbyggare är en fråga för andra än USA:s regering och medborgare.

Samma princip gäller för utrikespolitiken. Den ska främja och skydda USA:s intressen i världen. Men i åtta oändligt långa år, som äntligen är över, gavs denna princip en tolkning som gjorde USA fruktat och hatat i världen. Efter finanskraschen också försvagat och sårbart och utan självklara vänner.

Minns hur det nyss var: USA deklarerade att landet hade rätt att inleda krig utan att vara militärt hotat. Det räckte med att presidenten identifierade ett framtida hot för att kunna utlösa ett militärt anfall mot varje misshaglig regim varsomhelst i världen. Så skedde också i Irak med kända följder.
Regimförändringar i andra länder krävde heller inte någon annans samtycke. FN var ett hinder, tidigare allierade skulle antingen övertalas och om så krävdes utsättas för hårda påtryckningar för att underkasta sig en redan fastlagd politik. Och om inte det hjälpte skulle de helt enkelt köras över.

Samma politik som ledde till massdöd och inre sönderfall i Irak, statligt sanktionerad tortyr godkänd av presidentens juridiska rådgivare, rättsskandalen Guantanamo och så vidare genomdrevs på andra områden.
Världens ansträngningar att hejda utvecklingen mot en klimatkatastrof, uttryckt i Kyotoavtalet, torpederades från dag ett av George W Bush.
Först under Bushs sista år skedde en motvillig kursändring, men för sent. USA:s moraliska anseende hade nått botten.

Redan innan han formellt tillträtt har Barack Obama lyckats göra trovärdigt att America first kan ha och kommer att få en helt annan innebörd. Det har främst att göra med vem han är, med hans uppenbara intelligens och med vilka förväntningar från en majoritet amerikaner han nu flyttar in i Vita Huset. Förväntningarna i världen utanför USA är om möjligt ännu större. Trots att många frågetecken kvarstår kring hans egentliga ståndpunkt i en rad centrala utrikespolitiska frågor.

Nu har han presenterat sitt utrikes- och försvarsteam med utrikesminister Hillary Clinton som klarast lysande stjärna, men också med Bushs siste försvarsminister Gates och generalen James L Jones (sannolikt republikan) som säkerhetspolitisk rådgivare.

Utnämningarna öppnar för en uppgörelse med laglösheten utomlands och på hemmaplan, symboliserad av amerikansk tortyr och amerikansk rättslöshet. Hillary Clinton lär i första hand få återupprätta den amerikanska diplomatin. Både i relation till gamla allierade, men också i nya försök att komma till tals med regimer som de i Iran och Nordkorea. I bästa fall tar Obamas USA ledningen i det globala klimatarbetet.

Det är i så fall de goda nyheterna. De mindre goda handlar om två ännu inte avslutade krig i Irak och Afghanistan samt den olösta frågan om en hållbar tvåstatslösning i Palestina. Här signaleras kontinuitet och i Afghanistan till och med en militär upptrappning utan att en skiss till politisk lösning ännu sett dagens ljus.

Det är ett blytungt arv att få i knäet. Och i samtliga dessa konflikter är det andra principer som måste gälla än America first.
Obama måste göra det som Lyndon Johnson aldrig klarade för fyrtio år sedan: fullfölja ett historiskt inrikespolitiskt reformprogram utan att malas ner av krig som startats av andra och aldrig kunde vinnas militärt.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson