OPINION. Invandrare vill inte jobba. Det är den underförstådda utgångspunkten i den utredning om försörjningskrav för anhöriginvandring som presenterades i måndags.
Men om man tar deras familjer som gisslan, kan man kanske tvinga dem, föreslår utredaren Erik Lempert. Han skriver förstås inte så, men det är innebörden: invandrare ska ha arbetsinkomst och bostad för att kunna ta hit sin partner eller sina barn. Undantagna är konventionsflyktingar, personer som flyr från krig eller tortyr, och EU/EES-medborgare.
Däremot inte till exempel de som flyr från ”svåra inre motsättningar”, i klartext afghaner och irakier.
Det är en djävulsk logik. Först vägrar man erkänna att det råder krig i dessa länder. Sen kan man med ett enkelt penndrag hindra att familjer återförenas i Sverige.
Det blir antagligen resultatet för många. Inget talar för att en person lättare får jobb och bostad, bara för att han eller hon ständigt måste oroa sig för att ungarna kan dödas av en bilbomb i hemlandet. Särskilt inte på en arbets- och bostadsmarknad indränkt i diskriminering och i en lågkonjunktur vi sällan sett.

Nej, det här är inte ett förslag för integration, utan måste ses som en bärande del i projektet att byta ut påstått ”olönsamma” invandrare mot ”lönsamma”. Regeringen hoppas att på en gång förse Sverige med nödvändig – hårt piskad – arbetskraft och samtidigt fånga högerradikala väljare.
Vi är inte ensamma om den inställningen. Gång på gång hänvisade utredaren Erik Lempert under presskonferensen till att Sverige bara gör som andra länder, ja andra är rent av värre.
Det är säkert sant, men ett uselt argument. Det innebär ju bara att Sverige nu ansluter sig till en ny-auktoritär europeisk ordning, där det blivit comme il faut att ställa specialkrav på invandrare.

Artiklen tidigare publicerad i Aftonbladet

Skribent: Petter Larsson