Inte skulle väl de?

KRÖNIKA. Europas högerpartier har gjort kalkylen att lite hederlig främlingsfientlighet är ett lågt pris för att vinna regeringsmakten.
Nu har också de svenska moderaterna dragit den slutsatsen. Man kopierar i princip Sarkozys recept från Frankrike, där denne krossat Nationella Fronten genom att överta dess politik.
I andra länder – Danmark, österrike, Italien – har istället högerradikala partier direkt tagits in i regeringen eller fått samarbeta med den. I Norge förbereder delar av det etablerade högern samverkan med Fremskrittspartiet.
Det är svårt att inte tolka den samlade utvecklingen som ett tecken på att den breda antifascistiska allians av allt ifrån kommunister till konservativa, som erfarenheterna av nazismen skapade i Europa, nu är på väg att undergrävas.
Fascism låter drastiskt, och där är vi inte än. Den nya europeiska högern skulle aldrig ta ordet i sin mun. Men den bär otvetydigt på starkt auktoritära och repressiva drag, främlingsfientlighet, hets mot de svaga och, givetvis, mot den ”politiskt korrekta elit”, som undertrycker folkets påstått naturliga fördomar.
Det är en omsvängning av historiska dimensioner vi bevittnar, men i så små steg att vi vänjer oss vid klimatförändringen.

Moderaternas omgörning till den nya moderaterna bygger i grunden på att ställa de skötsamma mot de kostsamma: vi som arbetar mot dem som inte arbetar. Men fram till i nyligen har man undvikit att peka ut samhällets fiender som just de invandrade.
Nu är också den gränsen passerad.
Förebuden har varit många: folkpartiets språktest 2002, idén om gynkontroller av invandrarflickor, tanken att förbjuda elever att prata sitt språk i skolan, debattörer som hetsar mot religionsfrihet och slöjor eller till och med spinner idéer om en islamistisk väldskonspiration – snarlika det gamla antisemitiska påhittet om en sionistisk ockupationsregering (DN 13 augusti 2005).
Och den 27 augusti tog moderaterna ett avgörande steg. Då gick tre moderatpolitiker i en debattartikel i Dagen Nyheter djärvt till storms mot landets invandrare. Budskapet var solklart: De lever på bidrag och jobbar svart, erkänner inte barns, kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter, utan prioriterar familj, klan, grupp och kultur. Men svenska politiker vågar inte ställa krav på dem, eftersom de då stämplas som främlingsfientliga.

Hade sverigedemokrater eller nationaldemokrater sagt något liknande – vilket de gör – hade de ignorerats som rasistiska tokskallar. Man kan ännu inte ha Hitler på väggen och vinna val i Europa.
Men den etablerade högern kommer billigare undan, just för att den inte har några starka kopplingar till den gamla fascismen. Vi vill ju så gärna tro dem när de bedyrar att de är liberaler och antirasister. Inte skulle väl de?

Under hösten har moderaterna sedan följt upp detta utspel. Bland annat vill man hindra invandrare att bosätta sig där de vill, under hot om att mista socialbidrag och andra ersättningar, och så vill man att de ska skriva kontrakt med staten om att de begripit att man inte får slå kvinnor i Sverige och lite sådant. Man har också slagit an en explicit nationalistisk ton inför EU-valet, där alla idéer om Europa som ett civiliserande fredsprojekt nu blåsts bort av frågorna om hur mycket svenska företag och skattebetalare kan mjölka ur EU.

Möjligen är en del av detta mer testballonger för att vinna röster till höger än avsett att faktiskt genomföras. Vägen från moderat idégrupp till lag är ju trots allt lång. Men även den typen av renodlad populism bereder naturligtvs vägen för framtida åtgärder.
Men det finns också skarpa förslag. I måndags las regeringens utredning om försörjningskrav för anhöriginvandring fram. Tanken är att bara den som har fast inkomst och bostad ska kunna återförenas med sin närmaste familj. Det innebär den allvarligaste inskränkningen i svensk invandringspolitik på bra många år.

Höstens andra stora reform går ytligt sett i precis motsatt riktning. Regeringen gör det lättare att komma till Sverige för att arbeta.
Ska man begripa detta måste man inse att moderaterna naturligtvis inte är några galna främlingshatare så där i allmänhet. De vet mycket väl att Sverige, liksom resten av Västeuropa, måste importera arbetskraft om man ska lyckas bibehålla tillväxt och välfärd de nämaste årtiondena.
Projektet är därför inte att stänga gränserna, utan att byta ut de förment olönsamma invandrarna – flyktingar, anhöriga – till lönsam arbetskraft, helst högutbildad.
Och de som redan finns på plats, dem ska man omfostra till ett slags imaginär skötsamhetskultur som väl, ärligt talat, inte ens är mer än måttligt utbredd bland oss infödda.
På så vis hoppas man i denna dubbla rörelse av inneslutning och uteslutning både förse företagen med arbetskraft och samtidigt vinna högerradikala röster.

Dessvärre tycks delar av socialdemokratin inte heller helt främmande för ny-auktoritära metoder inom integrationspolitiken. I Danmark har till exempel landets socialdemokrater lovat att bevara de nya hårda invandringslagarna. Här hemma har desperata kommunpolitiker länge drivit på för att begränsa invandrares möjligheter att bosätta sig där de vill – en linje som nu fått stöd av partitoppen. När moderaternas ”svenskkontrakt” lanserades välkomnades idén av socialdemokraternas integrationspolitiske talesman Luciano Astudillo, som anser att de två partierna i sak inte står ”så långt ifrån varandra”.

Moderaterna öppnar dammluckorna, i alla fall på glänt. De övriga borgerliga partierna tiger. Socialdemokratin vacklar.
Det är naturligtvis meningslöst att i det läget hoppas på att vänstern ensam ska kunna upprätthålla efterkrigstidens antifascistiska överenskommelse. Den måste istället räddas av den anständiga borgerligheten, som jag hoppas finns, alltså av uppriktiga liberaler inom folkpartiet och moderaterna och av humanistiska flyktingvänner inom kristdemokratin. Den avgörande frågan är inte hur hårt motstånd vänsterblocket kan göra, utan hur länge den anständiga borgerligheten låter sig köras över av en makthungrig höger vars liberala spärrar släpper en efter en.
Om de inte orkar protestera nu finns risken att 2008 i efterhand kommer att betraktas som det år Sverige anslöt sig till den nya tidsandan.

En kortare version av texten tidigare publicerad i HD

Skribent: Petter Larsson