DEBATT. Härförleden tog Moderaterna upp en viktig diskussion. Vilket är det sammanhållande kittet i Sverige? Hur värnar vi de gemensamma grundläggande värderingarna i vårt land? Det finns få saker som berör och engagerar människor så mycket som just det. Vänstern måste ta denna diskussion, inte ducka för den eller raljera om den som Carl Tham gör i sin artikel.

Det är alldeles uppenbart att det inte är en slump att moderaterna lyfter denna diskussion just nu. Sverige går in i en lågkonjunktur. På två år kommer 100 000-150 000 jobb gå förlorade. Moderaternas jobbpolitik har nu prövats och misslyckats. Hittills har den moderatledda regeringen visat en makalös passivitet i sina ambitioner att möta denna stundande jobbkris. Men dessutom har borgerlighetens politik i två år gjort att Sverige står sämre rustat att möte sämre tider. De har försummat näringspolitiken, urholkat den aktiva arbetsmarknadspolitiken och förstört a-kassan. Därutöver har de i rask takt minskat skattekvoten och därmed också försvagat välfärdsstatens möjligheter att mildra krisen.

Det är också alldeles uppenbart att moderaternas nyvunna intresse för flyktingmottagandet och integrationspolitiken blottar deras tillkortakommanden på detta område. Hittills har den borgerliga regeringen tillsatt 5 utredningar, väldigt lite konkret har hänt på detta område och det som har gjorts har varit helt otillräckligt. Den moderatledda regeringen har försummat chansen att minska utanförskapet och stärka introduktionen av nyanlända. Vi är dessutom på väg in i en lågkonjunktur och vi vet att de som först drabbas är de som har en svag förankring på arbetsmarknaden, utrikes födda och ungdomar.

Jag tror dock att vi socialdemokrater inte bara ska attackera i denna fråga. Det finns all anledning för oss att vara lite ödmjuka inför de stora utmaningar migrationen innebär för Sverige. Dessutom är det svårt att försvara den politik som vi förde. Integrationspolitiken misslyckades och flykting- och introduktionspolitiken var dåligt organiserad. Klyftorna kunde växa och segregationen började bita sig fast under vår tid vid makten.
Migrationen är ett politikområden som jag menar tjänar på breda politiska uppgörelser. För mig är det anmärkningsvärt och oansvarigt att den moderatledda regeringen varit så passiv och så ovillig att ta dialogen på det här området. Kanske ser vi en kursändring nu.
I sak är vi nämligen inte långt ifrån varandra.

Vi är överens om: 1) Integrationspolitiken har misslyckats. 2) Fler kommuner måste ta ansvar för mottagningen 3) De kommuner som tar ett ansvar ska få hjälp 4) Snabbare och effektivare introduktion med tydligt jobbfokus 5) Ett stärkt fokus på likabehandlingsprincipen 5) Ett stärkt sammanhållande kitt för Sverige.
Moderaternas lösning nu är alltså ett särskilt etableringskontrakt. I det ska varje individs rättigheter och skyldigheter förtydligas. I det ska också den nyanlända skriva under på våra värderingar. Jag tror absolut att det kan finnas skäl att förtydliga både individens och samhälles ansvar genom ett kontrakt. Alltför ofta lever inte samhället upp till sitt åtagande i introduktionsprocessen. Ibland finns det också skäl att ytterligare markera för den individ som inte fullföljer sitt åtagande att bli självförsörjande.
Hur effektivt kontraktet sedan blir för att stärka sammanhållningen i Sverige kan verkligen diskuteras, men att i detta läge reflexmässigt avfärda förslaget eller kalla det för främlingsfientligt är föga konstruktivt.

Tham väljer den enkla vägen. Han väljer att blunda för en av de kanske mest utmanande krafterna nationalstaten och vår välfärdsstat har att möta framöver. Den är en hållning som dessutom innebär att han inte tar människors oro på allvar. Den samlade vänstern får inte göra Thams misstag!

Skribent: Luciano Astudillo