Kvinnofällor gillras när krisen fördjupas

Det är inte bara de kusliga och allt tätare varslen, igår Sandvik i förrgår Volvo med flera, som förmedlar känslan att vi i rekordfart är på väg tillbaka till 1990-talet. Och att lärdomarna från den krisen tycks som bortblåsta.

Då gick vi från överhettning och all time high på börsen till massarbetslöshet på några få månader. Minns följderna, som ännu sätter sin spår i hela samhällsbilden:
En panikartad storslakt på kostnader inleddes i den offentliga sektorn.
Skolorna sparade in på all den kringpersonal, som kunde uppmärksamma och ibland lösa sociala problem.
Fritidsgårdar lades ner och förskolorna fick större barngrupper. Om någon vill datera uppkomsten av läraryrket som ett lågstatusyrke och skolan som ett socialt problemområde bland andra kan gå tillbaka till dessa år och pricka av vad som hände.

Också misslyckandet med att integrera, läs: ge jobb och anständiga startvillkor till flyktingar och deras anhöriga har sin rot i det tidiga 90-talets kris.
Vården och omsorgen fick om möjligt ta ännu mera stryk. Allt färre, oftast medelålders och kvinnliga händer skulle göra alltmer i hafsigt omstrukturerade nya organisationer på äldreboenden och sjukhem.
Det gick ett tag. Sedan gick det inte längre. I slutet av 90-talet exploderade långtidssjukskrivningarna bland psykiskt nedslitna och fysiskt utmattade välfärdsarbetare.

De var inte ensamma, även om de stod i första ledet. Ont i ryggen och ont i armarna, men framför allt det plötsligt uppdykande syndromet utbrändhet blev plötsligt något man talade om på TV och beskrev i tidningarna innan begreppet lika snabbt föll i glömska.
är det dags igen nu?
Efter några års återhämtning utmanas nu människorna som arbetar i och finansierar välfärden än en gång. Man skulle kunna tro att de sociala och medicinska följderna av den förra djupa krisen har lett till att arbetsmiljöförhållanden som aktivt bidrog till att slå ut hundratusentals människor från arbetslivet har rättats till.

Så är det inte. Under de goda åren på 2000-talet var det få som talade om arbetsmiljön utom de som visste hur verkligheten såg ut. ännu färre lyssnade. Och minst lyssnade de som nu har regeringsmakten.
I veckan kom den arbetsmiljörapport från LO, byggd på SCB:s intervjuer med 7000 personer, som sammanställs vart fjärde år. I den kan man bland annat läsa att allt fler människor utför enformigt arbete där de upprepar samma arbetsmoment. Industriarbetare? Nej, inte bara. Den numera största gruppen är kvinnliga arbetare inom privat service. 78 procent av dem utför arbetsmoment i robotaktiga rörelsemönster som ofelbart ger värk i axlar och armar.

Företagshälsovården blev också ett offer för 90-talsjakten på kostnader. Den blev inte bra under de goda åren. Men nu minskar andelen som har tillgång till företagshälsovård. Bara var tredje kvinnlig arbetare inom handel, transport och service erbjuds sådan. Samtidigt uppger de tillfrågade att det egna inflytandet över arbetet fortsätter att minska.
Tala om kvinnofällor. Tala om att bädda för nya framtida vågor av utslagning och långtidssjukdom.
Det jag fruktar mest, bekräftat av likgiltigheten i media kring denna och liknande rapporter, är att utslagningen nästa gång inte blir samma nyhet som senast eftersom då många redan har trängts ut ur välfärdssystemen, ut i den ensamma utförsäkrade människans tystnad och anonymitet.

När arbetslöshet och sjukdom av politiken förvandlas till en fråga om val och personligt ansvar, tja då behövs väl inte längre ens empatin.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson