Så är då Lissabonfördraget antaget av den svenska riksdagen. åtta av de socialdemokratiska ledamöterna avvek från partilinjen och jag var en av dem.

Alltsedan Lavaldomen kom i december förra året – riksdagsgruppen sammanträde samma dag – har jag förfäktat den uppfattningen att Lissabonfördraget inte skulle antas innan vi fått garantier för den svenska arbetsmarknadsmodellen, kollektivavtalen och strejkrätten.
När sedan Irland i praktiken fällde fördraget stärktes uppfattningen att avvakta. Något nytt fördrag skulle ju hur som helst inte vara på plats till parlamentsvalet 2009. Och varför skulle Sverige delta i mobbningen av Irland? När Frankrike röstade nej stoppades processen och visst hade Olof Palme rätt när han sa att små nationer måste hålla ihop, annars blir de överkörda.

Någon gång i början av hösten hade jag goda förhoppningar att partilinjen skulle kunna ändras men sen sattes foten ner. Oklart riktigt hur det gick till, men jag kan bara tolka det som hände så att våra politiker i Bryssel och deras bedömningar fick ett större inflytande än som är nyttigt för arbetarrörelsen här hemma. Det rapporterades ju närmast euforiskt om Jan Anderssons braksegrar i utskottet och i Europaparlamentet. Faktum är att om inte frågan vore så allvarlig skulle jag säga att det hela framstod som lätt skrattretande.

Nu har vi alldeles frivilligt frånhänt oss vårt överlägset bästa förhandlingsargument: Vi skriver inte på förrän vi fått garantier för den svenska arbetsmarknadsmodell som vi tidigare klargjort är en förutsättning för vårt medlemskap och som vi på goda grunder inte trodde var hotad.

Det är dystert. Men kampen måste naturligtvis fortsätta, även om det just nu känns som den tog slut i går kväll.

Skribent: Bo Bernhardsson