OPINION. Igår godkände riksdagen EU:s Lissabonfördrag – utan att frågan om Vaxholm/Laval är löst. Tanken att hota med att vägra godkänna fördraget för att driva igenom garantier för konflikträtt och kollektivavtal är därmed död.
Miljöpartiet och vänsterpartiet röstade i praktiken för att skjuta upp beslutet. Det har de, utifrån sina egna utgångspunkter, goda skäl för. De ogillar ju mycket i fördraget.
Borgerlighetens ja-röster är också välgrundade. De stödjer fördraget och tycker väl inte det är hela världen om fackföreningarnas konflikträtt inskränks och utländska arbetare får jobba till svältlöner.
Men för socialdemokraternas ja-röster finns bara dåliga motiv.

Den argumentationslinje som hela tiden gällt inom partiet är tudelad.
Dels hoppas man kunna lösa Vaxholmsfrågan med ändrad svensk lagstiftning.
Dels vill man överhuvudtaget inte äventyra Lissabonfördraget, som man tycker är bättre än det nuvarande Nicefördraget. Man vill, som Mona Sahlin uttryckt det, ”inte kidnappa fördraget”.
I förbigående sagt är det en lite märklig syn, eftersom den typen av kohandel är politikens vardagskrubb. Pratet om kidnappning måste nog därför mer ses som ett sätt att brännmärka meningsmotståndare än som uppriktigt menad.

Inget av dessa argument håller idag särskilt bra.
Den utredning som ska presentera idéer om hur man skulle kunna ändra i svensk lag – om det nu går – lägger fram sin rapport först den 15 december.
Om den kommer fram till att det inte räcker med svenska ändringar, ja då står socialdemokratin där med rumpan bar, då man frivilligt kastat bort ett utmärkt påtryckningsmedel gentemot EU på förhand.
Just därför krävde också LO-kongressen att turordningen skulle vara den omvända.
Att regeringen nu – helt i onödan – väljer att lägga fram fördraget i förtid måste för övrigt ses som en provokation, som inte direkt stödjer tanken att Reinfeldts och Littorins ofta upprepade bedyranden att de värnar de svenska kollektivavtalen skulle vara mer än vatten värda.

När irländarna i sin folkomröstning i våras sa nej till Lissabonfördraget föll också det andra argumentet i bitar.
Inget fördrag står ju längre på spel. Man hade därför kunnat ta det lugnt och vänta på utredningen.
Men nu är tanken istället att om alla andra länder går vidare och godkänner fördraget, så ökar pressen på den irländska regeringen att, kanske efter några kosmetiska förändringar, köra över folkomröstningen så snabbt det går.
Irländarna ska helt enkelt mobbas ut och förmås att ändra sig.
Då är det viktigt att Sverige är med och ökar pressen.
Och det skulle ju se extra illa ut om Sverige framstod som illojalt när vi dessutom är ordförandeland 2009.
Men varför Mona Sahlin ska hänsyn till Fredrik Reinfeldts popularitet bland de andra EU-höjdarna är däremot svårare att begripa.

Kontentan blir därför att när socialdemokraterna igår offrade det bästa vapen man hade för att driva fram ett bättre skydd mot lönedumpning, så skedde det med mycket märkliga motiv: att köra över den irländska folkviljan och rädda ansiktet åt Reinfeldt.
Det kan bara kallas trippelfel.

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson