KRÖNIKA. För tre månader sedan övervägde EU sanktioner mot Ryssland. Carl Bildt talade om ryska nazimetoder och Europa skulle rusta mot hotet från öst. Nu är det samarbete och till och med samsyn som gäller. Vad har hänt?

Det kortaste svaret är ömsesidig tillnyktring. Den globala finanskrisen har skärpt sinnena. Men viktigare har varit att USA sedan i somras varit diplomatiskt lamslaget och ur stånd att föra en trovärdig rysslandspolitik i samarbete med sina europeiska allierade.

I väntan på en ny amerikansk president tog EU saken i egna händer. Förhållandet till Ryssland var alltför viktigt för att spelas bort i en kakofoni av tom kallakrigs-retorik efter det korta kriget i Georgien. Ett krig som utlöstes av en georgisk president, som en smula grovt uttryckt ville skjuta sig in i Nato men misslyckades fatalt och nu har få vänner kvar utanför den egna hårdföra regimen.

Georgien är samtidigt ett alltför avlägset och alltför komplicerat problem för att få EU:s stora att ansluta sig till ett nymornat korståg mot Ryssland. Trots öppna protester från EU:s nya medlemmar i Baltikum och östeuropa och mer halvkvädna invändningar från Sverige tog Frankrikes president Sarkozy entusiastiskt på sig rollen att mäkla fred i Kaukasus.

Ryssland har knappast underlättat hans arbete. Utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien har erkänts, rysk trupp har ännu inte helt fullföljt sitt tillbakadragande. Och i ett sällsynt feltajmat uttalande den 5 november, när det redan stod klart att Obama valts till USA:s 44:e president, upprepade president Medvedev Rysslands avsikt att placera missiler i Kaliningrad vid östersjöskusten om USA fullföljde planerna på missilsköldar i Polen och Tjeckien.

Men missilhoten kan snabbt bli historia om Sarkozys planer på ett toppmöte om europeisk säkerhet nästa sommar blir verklighet. Och redan i december inleds de tidigare ständigt uppskjutna förhandlingarna mellan EU och Ryssland om samarbete och partnerskap. Bollen spelas nu över till Obama. Vill den nya administrationen ansluta sig till EU:s rysslandspolitik och sätta punkt för Bushs både impotenta och aggressiva konfrontation med Natoutvidgning högst på agendan?

EU:s stora tycks nu ha bestämt sig. Ryssland ska sys in i en säkerhetspolitik som kompletterar den ekonomiska sammanväxten med EU. Ryssland har blivit EU:s tredje största handelspartner. En fjärdedel av all gas och olja som konsumeras i EU-länderna är idag rysk. Och europeiska investerare ser allt större möjligheter på den ryska marknaden. Igår meddelade till exempel IKEA att företaget har planer på att öppna 30-34 nya varuhus, ett i varje rysk stad med över en halv miljon invånare.

Trots detta finns skäl att granska såväl Sarkozys som Medvedevs motiv med kritisk blick.

Franska presidenters nationalism och ofta alltför grandiosa självsyn ska inte underskattas, samtidigt som Ryssland har långt kvar till att betraktas som en demokrati bland andra. Men vad är alternativet? Upprustning? Isolering? Demonisering?

Vi kan samtidigt vara tacksamma för att ödet och EU:s kalender ordnade så att Frankrike och inte Sverige och Carl Bildt fick ansvaret för EU:s utrikespolitik i detta kritiska men samtidigt hoppfulla skede i världspolitiken.

Bildt tillhör Busheran. Sarkozy med tyst stöd från Tyskland, Italien, Spanien och sannolikt också Storbritannien har helt andra förutsättningar att lägga fast en europeisk rysslandspolitik i samverkan med USA som håller för eventuella påfrestningar när Sverige senare tar över rodret.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson