Skandalen SJ är som en parabel över offentlighetens förfall. Alla som någorlunda ofta åker med X2000 vet att tågen nästan alltid är försenade. På perrongskylten annonseras att X2000 medför Restaurang, en makabert skämtsam benämning på ett eländigt kyffe där gästerna får värma oaptitliga matlådor i mikrougnar.

Men förseningar inträffar över hela landet, oberoende av tågtyp och 10 000-tals pendlare mellan Stockholm och Uppsala vet av bitter erfarenhet att det behövs bara den allra minsta lilla störning för att man skall bli sittande en extra halvtimme i de skabbiga och ostädade vagnarna. Ingen service erbjuds annat än svårtydda meddelanden i högtalarna, mestadels om nya förseningar.
Företaget har infört ett närmast ogenomträngligt biljettsystem med priser som hoppar hit och dit och som gynnar dem som kan lång ägna tid på Internet för att jaga biljetter och där man nu tänker införa identitetskontroll för att stävja missbruk. Det är SJ:s eget bidrag till övervakar- och kontrollstaten. Biljettexpeditioner runt om i de fulombygda stationerna öppnar sent men stänger i gengäld tidigt; när tågen efter stängningsdags blir försenade eller rentav uteblir finns det ingen ansvarig person man kan fråga.

SJ svarar på kritiken genom att stolt förevisa det ökande resandet. Man vad bevisar det annat än att människor på goda grunder efterfrågar järnvägstransporter och att SJ då är vad som mestadels erbjuds. SJ kränker dagligen och stundligen sina försenade passagerare genom att efter flygbolagens tvivelaktiga föredöme ”tacka” resenärer för att de valt SJ, väl i medvetande om att man måste resa med SJ om man vill åka tåg långdistans.
I SJ årsrapport kan man läsa om alla stiliga program för ”kvalitetsförbättringar” ”kunddialog” och liknande påhitt vars ända och gemensamma strävan är att förbättra SJ resultat under sken av intresse för passagerna. SJ har ingen annan strävan än att ge största möjliga vinst. Om vinsten kan förbättras genom ännu sämre service till resenärerna som ändå tvingas utnyttja företaget – så mycket bättre. Medborgarna är maktlösa.

Det är staten, ägaren, som uppsatt dessa krav, bl.a. 10 % avkastning. Det är konkurrenssamhällets ide som genomsyrar SJ liksom större delen av dagens offentliga verksamhet. SJ:s elände beror inte på för lite konkurrens utan för mycket. Någonstans i det förflutna fanns väl föreställningen att denna konkurrens skulle komma medborgarna till goda i form av bättre resor. Men med årens lopp har det blivit mindre intressant. Avgörande är att företaget kan leverera vinst till statskassan.

Låt oss tänka oss ett annat scenario. Staten – partierna, riksdag, regering – beslutar att det är ett allmänt intresse att medborgarna har tillgång till ett säkert, utbyggt och väl fungerande järnvägsföretag, med så låga priser som möjligt. SJ skall inte agera som ett privatföretag på en marknad utan som ett offentligt företag som handlar efter de direktiv statsmakterna fastställt. Ev vinst skall uteslutande användas för att förbättra företaget; ägarna begär ingen avkastning. Biljettsystemet skall inte utformas för att gynna de förslagna utan vara enkelt och överskådligt.

En omöjlig utopi, kan man tycka. Eller kanske snarare en tillbakagång till en tid då det var närmast självklart att arga riksdagsmän i riksdagen kunde ställa frågor till kommunikationsministern både om priser och förseningar. Ministern hade ett ansvar, det ansågs självklart. Att detta nu verkar vara en omöjlig utopi visar bara hur långt vi gått in i marknadstänkandets samhälle där ingen längre vill ta något ansvar. SJ skyller på banverket och banverket på SJ. Politiken tiger. Från upplysning till upplösning som Malte Persson skriver.

Carl Tham

Skribent: Carl Tham