Det hade känts som en befrielse om den politiska debatten just nu hade handlat om – politiken. I stället för vem som ska vara ihop med vem och vem som inte ska få vara med om väljarna, när det blir dags, vill ha en ny regering och en ny politik.

Inför valet 2006 släpade svensk borgerlighet på en historisk börda av besvärande tyngd. Tidigare försök att regera hade antingen stupat på inre splittring eller ändat i ekonomisk kris. Två trovärdighetsproblem måste lösas: skulle de borgerliga orka hålla ihop den här gången och skulle de klara ekonomiska utmaningar? Var de, kort sagt, regeringsdugliga i en grundläggande mening?

Mindre än två år återstår innan juryn fäller sitt slutgiltiga avgörande. Men i halvtid kan ändå konstateras att regeringen faktiskt sitter kvar. Den har så långt klarat det första testet – att hålla ihop.
Just detta problem har egentligen aldrig tyngt socialdemokraterna. Partiet har med en självsäkerhet som följer av att ha varit närmast statsbärande i generationer begärt och oftast fått mandat att föra den politik man gått till val på. Utan att på förhand få den godkänd av tilltänkta samarbetspartners. Vill de andra vara med, so fine! Om inte får vi lösa regeringsfrågan när den dagen kommer.

Icke längre så.
Den nya partiledningen anser sig ha funnit att spelplanen har ändrats. Borgerligheten har ändrat den. Och den har gjort det med stöd av de medier för vilka politik i högsta grad handlar om ett maktspel mellan mer eller mindre smarta, framsynta, pr-skickliga, karismatiska (fyll i lämpligt dagsaktuellt adjektiv) personer som också råkar vara ledare för politiska partier.

Det som igår var ett exklusivt borgerligt problem är nu förvandlat till ett problem för oppositionen. Den måste av någon anledning enas. Och det måste ske nu och inte sedan, om inte annat så av mediedramaturgiska skäl. Varför och kring vilken politik på kort och på lång sikt har plötsligt blivit underordnade frågor. Och därför haglar beskyllningarna genom luften.

Inte heller de handlar så mycket om politikens innehåll utan mer om Mosa Mona-kampanjer, Ohlys opålitlighet och Miljöpartiets illa dolda borgerliga själ som skulle få partiet att hoppa över blockgränsen om det inte snabbt syddes in i en samverkanspakt med socialdemokraterna.
Historien kan inte skrivas om. Tärningen är kastad och det går inte längre att återvända till den gamla formeln att socialdemokratin begär stöd för sina egna förslag, men står beredd att samarbeta med alla som vill föra en progressiv politik för breda samhällsgrupper och ta ansvar för landets ekonomi.

Nu riskerar ett utdraget kalkylerande och spekulerande kring vilken typ av koalition som oppositionen kan fixa till att under lång tid få lika stort utrymme som frågor om socialdemokraternas syn på bankkrisens effekter, varslen inom industrin, a-kassekatastrofen, energi- och miljöfrågorna, de vidgade inkomstklyftorna och hur de ska motverkas, med mera.

Just vid den tidpunkt då Barack Obama i USA, mot bakgrund av en kris som punkterat religiös övertro på marknadslösningar, fått förtroende för en politik som återupprättar tron på kollektivet och statens förmåga att skapa ett bättre samhälle för alla har det taktiska tjafset inom oppositionen i Sverige fått bre ut sig. Och så vitt jag förstår har det skett alldeles i onödan.

Hoppas pinsamheten får ett snabbt slut. Det är ju trots allt normalt mycket kloka personer som tjafsar och för dagen skymmer sikten för vad de vill med sin politik.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson