KRÖNIKA. USA förlorar nu makt i en rasande fart. Tre kriser kommer samtidigt, och de geopolitiska slöjorna faller. Tiden då Washington kunde bestämma de globala spelreglerna tar slut.

Sedan Sovjet besegrat Naziyskland etablerade USA sig bekvämt som världssystemets kungamakt. Med en supermaktsarmé, en oskadd industri och hotet från Sovjet som argument dränkte man en närmast tacksam omvärld i varor, militärbaser och idéer. Trots att Västeuropa och Japan snabbt hämtade in det ekonomiska övertaget, accepterade man det amerikanska ledarskapet och välkomnade de amerikanska företagen. USA kunde, som den amerikanske världssystemteoretikern Immanuel Wallerstein brukar uttrycka det, ”få som man ville till 95 procent, 95 procent av tiden” – utan att bruka våld.
När Kina inledde sin långa marsch mot kapitalism och Sovjet kollapsade växte den amerikanska makten ytterligare. De gamla öststaterna drogs in i Nato, Kina i Värlshandelsorganisationen WTO. 2000-talet skulle bli amerikanskt.
Det var en illusion. Kanske kan man till och med säga att Kalla Kriget, som band de icke-kommunistiska staterna vid amerikanskt beskydd, höll omvärlden på mattan och dolde de amerikanska svagheterna.

Militärt är USA fortfarande groteskt överlägset. Men krigen i Irak och Afghanistan har visat den militära maktens trubbighet. Man kan ockupera länder – i alla fall fattiga länder, som brutits ned av sanktioner i ett decennium (Irak) eller saknar en fungerande statsapparat (Afghanistan). Men man kan inte kontrollera dem, inte skapa de strukturer man vill. Att USA idag skulle ge sig in i fler krigsäventyr – Iran, som det ibland spekuleras kring – är snart sagt otänkbart. Ja, när Ryssland svarade på de georgiska övergreppen med en invasion, var allt USA hade att erbjuda sin bundsfövant tomma ord.
ännu värre är den politiska krisen. USA har ju för all del varit måttligt populärt också tidigare, som under Vietnamkriget, men anfallskriget mot Irak och Bushregimens motvilja mot internationellt samarbete har på några få år slagit omvärldens respekt för landet i spillror.
De USA-dominerade institutioner som upprätthållit de globala spelreglerna är också undergrävda. Internationella Valutafonden och Världsbanken har fått rejält med kritik och de länder som kan försöker nu göra sig av med beroendet av deras pengar. Världshandelsorganisationen sitter sedan flera år fast i förhandlingar.

Finanskrisen kan bli långsiktigt viktig just för att den sammanfaller med dessa andra maktförluster.

Bolånekrisen har specifika förklaringar, bland annat räntenivåer och omregleringar, men den är också det mest extrema exemplet i en ekonomi som i sin helhet länge levt på lån. Handelsunderskottet har ökat nästan oavbrutet sedan 70-talet. I dag har man dessutom en skenande statsskuld – inte minst därför att man lånat till svindyra krig.
Schematiskt kan man säga att kapitalisten har ett evigt dilemma: han vill öka vinsten och därför pressa ned löner och skatter. Samtidigt måste någon kunna köpa hans varor.
USA har löst det här problemet åt omvärlden i decennier genom att shoppa över sina tillgångar. Varor produceras till extremt låga löner i till exempel Kina, men köps inte av de kinesiska arbetarna, utan av amerikaner, som lånar till sin konsumtion. När omvärlden exporterar till USA får den betalt i dollar – som sedan ofta placeras i USA och kan finansiera ny konsumtion.

Den amerikanska efterfrågan må vara världsekonomins viktigaste motor, men drivmedlet är asiatiska, arabiska och europeiska pengar.
Det är en evighetsmaskin – åtminstone så länge omvärlden tror att USA:s ekonomi är stark och fortsätter att pumpa tillbaka pengar i landet. Slutar man, är USA:s köpfest över.
Om bolånekrisen förvandlar lågkonjunkturen till depression, konkurser och massarbetslöshet är den dagen inte nödvändigtvis långt borta.

Då har vi ett läge där ingen längre vare sig fruktar, älskar eller sponsrar USA.

Denna tredelade kris kommer samtidigt som andra maktcentra börjat göra sig gällande. Europa enas och utvecklas mot en stat – och euron mot en världsvaluta. Japan är trots åratal av ekonomiska bekymmer fortfarande världens näst mäktigaste ekonomi. Stärkt av höga priser på olja och gas har Putin lyckats återskapa en fungerande statsmakt i Ryssland. Latinamerikas nya vänsterregeringar slår sig samman. Kina och Indien rör sig snabbt uppåt i världshierarkien.

Den ordning med flera konkurrerande makter som nu tar form innebär inte slutet för kapitalismen. Inget av de nya maktcentra är anti-systemiskt på det vis som Sovjetunionen var. De har alla anammat samma ekonomiska grundidéer. Men för USA är riktningen tydlig: försöket att skapa ett världsimperium blev kort, USA blir på sikt en – överbeväpnad – stormakt bland andra.

Skribent: Petter Larsson