Det är väldigt viktigt att gå med i a-kassan och vid behov toppa upp den med annat. Sade Sven Otto Littorin i radion efter att i två år varit minister för en arbetsmarknad där 500 000 just lämnat a-kassan under samma period.

Han sade det efter en månad då nära 20 000 personer varslats om uppsägning. Regeringens kraftfullaste åtgärd hittills för att vända utvecklingen, den som består i att ett rekordstort antal människor står utan en inkomstförsäkring när världsekonomin styr in i en recession, är en femtiolapp för att locka folk tillbaka till a-kassan.

Men att världen med USA i spetsen tappar jobb och drar på sig enorma statliga underskott för att rädda det finansiella systemet från kollaps behöver väl inte innebära domedagen för svensk sysselsättning? De arbetslösa ska väl kunna övervintra på det de har?

I början av veckan var jag i Ystad och träffade en grupp arbetslösa, de flesta kvinnor i medelåldern som gått utan reguljärt jobb rätt länge. De befann sig i vad Reinfeldt och Littorin förr brukade brännmärka som utanförskap till följd av misslyckad socialdemokratisk politik. Jag önskade att arbetsmarknadsministern hade varit närvarande när företrädare för arbetsförmedlingen berättade om ett arbetsmarknadsläge som mörknar även över ljusets österlen. Det skulle ha varit intressant om han frågat de närvarande om de hade ”toppat upp” sin a-kassa, i den mån de ännu hade kvar en sådan efter längre tids arbetslöshet.
Toppat upp med vad?

En ombudsman från Metall berättade att på bara några veckor hade det blivit tvärstopp i orderingången på de flesta mindre företag där han hade sina medlemmar. Ett företag som nyss levererat en miljonorder till en rysk kund hade fått besked att kunden inte kunde betala. Också Ryssland är som bekant i akut kris.

Prognosmakarna är nu ense om åtminstone en sak. Innan läget blir bättre blir det först långt sämre än någon kunde förutspå för bara ett par månader sedan. Sverige går mot stor arbetslöshet under det närmaste året, skatteintäkterna till kommun och landsting som svarar för välfärdstjänsterna kommer att minska. Många kommer till följd av försvagade försäkringssystem vid arbetslöshet och sjukdom att drabbas av personliga tragedier. Svaret till dem kom också igår från Sven Otto Littorin:

”Vårt fokus är att se till att den som arbetar och tjänar lite har mer pengar över i plånboken, snarare än att höja ersättningsnivåerna för den som tjänar mycket och inte arbetar”. I Littorins värld är att tjäna mycket lika med 18600 kr i månaden eller mer.

Sånt kan sägas utan att rodna när hjulen rullar på högsta varv. När samma mantra upprepas inför vad som kan bli den djupaste lågkonjunkturen på årtionden är det inte bara uselt ekonomiskt tänkande utan också ett hån mot alla som utsätts för statens passivitet inför kombinationen av bankkris och tilltagande sysselsättningskris.

För övrigt rekommenderas läsning av fredagens kolumn i New York Times av årets ekonomipristagare till Nobels minne, Harvardprofessorn Paul Krugman. Ett utdrag: ”Att hjälpa dem som bäst behöver det i tid av kris genom förbättrade sjuk- och arbetslöshetsersättningar är inte bara moraliskt rätt utan ger mer ekonomisk stimulans än att sänka skatten på kapitalinkomster.”
Han föreslår också ökade statliga insatser för att hålla uppe verksamheten i delstaterna – översatt till svenska förhållanden, statsbidrag till landsting och kommuner plus större statliga investeringar i olika former av eftersatt infrastruktur.

Men vad är väl Krugmans klokskap i jämförelse med Littorins, som meriterade sig för sitt nuvarande jobb med hjälp av en i Sverige icke godkänd postorderexamen från Fairfax University på Internet.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson