Billig, enkel, dödlig

Man kan sänka ner den i vatten, dra den genom lervälling, fylla den med snö.
Den klickar ändå aldrig – eller i alla fall nästan aldrig.
Går den sönder kan närmsta bysmed laga den, eftersom konstruktionen är så enkel.
Dessutom är den billig.
Därför är AK 47, automat kalasjnikov årsmodell 1947, och dess uppdaterade efterföljare antagligen världens mest spridda vapen. Från Palestina till Sierra Leone, från Tjetjenien till Colombia; överallt där lågintensiva konflikter utspelas sätts kalasjnikovs i händerna på unga män och kvinnor.
Men till det ska läggas en symbolisk dimension. Det är ingen slump att Moçambique och Hizbollah har en AK47 på sina flaggor eller att den alltid visas upp på Usama bin Ladins videokommunikéer. Möjligen var det under Vietnamkriget den blev symbol för frihetskamp, tredje världens slunga, mot Goliats bombflyg. I journalisten Michael Hodges bok ”AK 47” berättas till och med att amerikanska soldater själva kastade sina klickande vapen och plockade upp FNL:s överlägsna kalasjnikovs.

Boken inleds med att Hodges besöker den uråldrige uppfinnaren Michail Kalasjnikov och berättar hans dramatiska livshistoria, om bondpojken som under andra världskriget kämpar med att ge sina kamrater vid fronten – han hade själv varit stridsvagnsförare och sett den sovjetiska underlägsenheten – en bössa som kunde ge dem en chans mot tyskarna.
Och som lyckas, möjligen genom att förbättra ett tyskt vapen, lagom till att kriget tagit slut, snopet nog.
Nu lever han på en mager statspension, stoltserar med sina sovjetiska hedersutmärkelser och säljer sitt namn på vodkaflaskor.
Sen följer nedslag på några av de platser AK47:an kommit att förknippas med, Vietnam, Palestina, Sudan, Irak. Hodges knyter sina historier till enskilda människor som haft med vapnet att göra och lyckas – även om det är berättelser vi hört förut ­– på så vis gjuta liv i en framställning som annars hade riskerat att torka ut i all vapenteknik.

Hodges är naturligtvis medveten om att risken finns att det blir en hyllning, en machohistoria som glorifierar mördarprestanda. Därför är han noga med att påpeka att vapnet används av ”terrorister” och att de flesta offer antagligen är civila. General Kalasjnikov själv får säga att han önskar att han uppfunnit något bättre, en gräsklippare till exempel.
Det lyckas väl inte riktigt. Hodges är lite för fascinerad. Och när han pratar om kalasjnikov som ”varumärke” blir det rent av lite äckligt.

Ett annat problem är att Hodges förstås vill tillskriva själv vapnet en avgörande betydelse, vilket ibland blir lite löjligt. Bokens undertitel är till exempel ”vapnet som förändrade världen”. Men hade Svarta September inte använt kalasjnikovs i München 1972, ja då hade de väl använt något annat? Upproren i Irak hade väl kommit ändå?
ändå har han antagligen rätt i princip. Den vapenteknologiska utvecklingen har gjort det ohyggligt dyrt att hålla stående nationella arméer utrustade för reguljär krigföring mellan stater – och än dyrare att bedriva dem.
Samtidigt har det blivit desto billigare att hålla lågintensiva konflikter vid liv år efter år. Har man å ena sidan tillgång till en armé av arbetslösa unga män och å andra sidan billiga vapen kan inte bara stater utan också privatfirmor, krigsherrar och gerillor klara av att föra krig.
Och eftersom det finns över 70 miljoner – billiga – kalasjnikovs i världen är det inte konstigt att de dyker upp i snart sagt varje krigszon. Symbolvärde eller inte.

Michael Hodges
AK 47. Vapnet som förändrade världen
övers. Emeli André
Natur och kultur

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson