KRÖNIKA. I förra veckan beslutade regeringen att den svenska militära styrkan i Afghanistan ska utökas från 390 till drygt 500 personer. Det är helt fel väg. Sverige trasslas in än mer i USA:s krig.

Jag har visserligen förståelse för de Afghanistanvänner som argumenterar för att den svenska militära insatsen i Afghanistan är beklaglig, men under rådande omständigheter nödvändig. Så länge säkerheten inte kan garanteras, säger de, kan inte bistånd distribueras eller landet återuppbyggas. De vill gott, men jag anser att de gör en felbedömning.

Vi som är emot den svenska militära närvaron i Afghanistan vill inte lämna Afghanistan åt sitt öde. Det är en nidbild som exempelvis biståndsminister Gunilla Carlsson målar upp, nu senast i en debatt på torsdagen mot Pierre Schori, som är kritisk till den svenska militärinsatsen i Afghanistan.
Vi tror istället, att medan det svenska militära bidraget i Afghanistan som mest kan stå i proportion till vårt lands militära styrka (vår insats motsvarar sju promille av ISAF-styrkorna), skulle vi i förhandlings- och biståndsarbetet kunna spela en roll som vida överstiger vår fysiska styrka. Men Sveriges militära engagemang har gjort oss till en part i ett orättfärdigt krig, vilket har undergrävt vår trovärdighet.

De som hävdar att svensk militär närvaro är nödvändig för biståndsverksamheten, bör fundera på hur det kan komma sig att Svenska Afghanistankommittén under tjugo års tid kunde verka i landet utan militärt beskydd?
Afghanistankommittén var inte och sågs inte av vanligt folk som en del av en ockupationsmakt. Den svenska insatsen idag, däremot, består dels av svenska soldater som deltar i rena straffexpeditioner mot byar och som är inbegripna i strid mot motståndsrörelsen. Vissa av dessa ”fredssoldater” är till och med förlagda på den amerikanska ockupationsarméns baser. Dels består den svenska insatsen av civilt bistånd. Man kan inte å ena sidan understödja en ockupationsmakt och å andra sidan vara trovärdig biståndsgivare.

En del vill säkert invända mot beskrivningen att Sverige understödjer en ockupationsmakt. Men som biståndsminister Gunilla Carlsson även förklarade i torsdags ”jobbar vi tillsammans på marken” med amerikanerna. Det finns ingen tydlig uppdelning mellan ISAF, i vilken Sverige ingår, och de amerikanska trupperna som ägnar sig åt traditionell upprorsbekämpning à la Vietnam 1968. Befälsstrukturen är sammanflätad och svenska trupper står ytterst under befäl av amerikanska generaler som gjort sig skyldiga till krigsbrott. I sina bombräder dödar amerikanerna urskillningslöst civila – inte endast i Afghanistan utan också i grannländer som Pakistan. En sådan räd genomfördes så sent som igår.

Det finns ingen militär seger i Afghanistan. För varje amerikansk bombräd, kan talibanerna rekrytera nya soldater. Det finns endast en förhandlingslösning och en sådan måste inbegripa talibanerna. Det vet alla.

Således måste vi ställa oss frågorna: skulle inte Sverige med sin historia av neutralitet och alliansfrihet kunna spela en roll för att driva fram en förhandlingslösning? Skulle inte ett sådant bidrag vara mera värt för Afghanistans plågade folk än några hundra soldater som försvinner i mängden? Istället är Sverige för första gången på tvåhundra år i krig och därmed äventyras den alliansfria tradition som gav oss vår styrka under Palmeeran.
Sverige borde göra det som Sverige är bra på: mäkla fred. Det är den största gåva Sverige kan ge Afghanistans folk.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Skånska dagbladet.

Skribent: Tony Johansson