KRÖNIKA. I söndags mördades den engelska hjälparbetaren Gayle Williams i Afghanistans huvudstad Kabul. Hon sköts på gatan när hon var på väg till kliniken för handikappade där hon arbetade. Talibanerna tog på sig mordet.

Hennes död bör vägas in i diskussionen om Sverige ska bidra till att öka säkerheten för civila afghaner och de biståndsorganisationer, som under allt svårare villkor valt att inte vända Afghanistan ryggen trots att de nu dagligen riskerar sina medarbetares liv.

Till de svåra villkoren hör en amerikansk militär strategi som nedprioriterat civila insatser och låtit krigsherrar, många av dem krigsförbrytare och narkotikakungar, behålla sin makt. Regeringen Karzai i Kabul är svårt beroende av dessa krigsherrar ute i landet och är själv så svag och korrumperad att den inte förmår, ens om den ville, upprätthålla elementär säkerhet ens i huvudstaden.

Den internationella närvaron i landet består av USA-ledda Natostyrkor och en separat amerikansk styrka som under namnet ”Enduring Freedom” för ett så kallat antiterrorkrig mot de talibaner som störtades 2001 och deras allierade i panislamska och kvarvarande Al Qaida-grupper. Dessa har dessutom stöd från motsvarande krafter i grannlandet Pakistan.

Men det finns också en FN-sanktionerad insatsstyrka där svenska soldater ingår i norra Afghanistan, Isaf.
Från början hölls de två operationerna isär. Isaf skulle stabilisera läget och möjliggöra återuppbyggnad och utveckling av hälso- och skolväsende i en relativt lugn del av landet där talibanerna aldrig haft särskilt stort stöd. De skulle inte slåss, utom i självförsvar. De skulle garantera säkerhet och politisk dialog på lokal nivå.

Dessvärre har en oacceptabel utsuddning av skiljelinjen mellan Isafs uppdrag och ledning och USA:s krig mot terrorismen på afghansk botten ställt frågan om det meningsfulla och till och med moraliskt försvarbara i fortsatt svensk närvaro på sin spets.

USA:s politik och militära praktik uppvisar alltfler likheter med den en gång så hatade sovjetiska närvaron i landet. Som en följd av militär svaghet på marken och rädsla att utsätta sina trupper för fara används allt oftare och med allt katastrofalare följder flygbombningar och militärt övervåld i trängda situationer. Civila drabbas mer eller mindre urskillningslöst och den amerikanska nonchalansen inför detta faktum har snabbt underminerat det stöd som en gång fanns hos en skyddslös civilbefolkning.

Det militära misslyckandet och sammanblandningen av fredsfrämjande och illa skött antigerillakrig har förvärrats av fullständigt otillräckliga civila insatser. Bistånd, diplomati och en kombination av stöd och hårda krav på regeringen i Kabul har uteblivit.

är det då läge att lämna över Afghanistan till talibanerna och dra bort inte bara de svenska soldaterna och det svenska biståndet utan också bädda för ännu en omgång inbördeskrig med utländsk inblandning?
Jag har svårt att se hur detta skulle kunna försvaras som svensk politik. En sådan borde snarare gå ut på att ställa bestämda krav på en inkommande amerikansk regering, förhoppningsvis ledd av Barack Obama, om att utgå från afghanernas behov av säkerhet vilket bara kan nås genom politiska lösningar i landet och vid dess gränser. Förhandlingar med talebanerna är ett logiskt nästa steg, regimen Karzai har redan tagit initiativ till det, men hittills utan synliga resultat.

Militär närvaro är nödvändig under en övergångsperiod. Men de civila biståndsinsatserna måste utgöra grunden för de internationella insatserna. Var det inte för just den typen av ingripanden som FN en gång bildades och svensk militär inkallades vid behov?

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson