KRÖNIKA. För andra gången på kort tid höll sverigedemokraternas ungdomsförbund torgmöte i centrala Malmö i lördags. Liksom när Sverigedemokraterna höll möte i Landskrona i början av oktober möttes de av antirasister som skrek slagord, visslade och skramlade med nycklar. I Malmö kastades också några ägg.

Att ett främlingsfientligt parti håller möte i en stad där mer än var fjärde invånare är född utomlands är naturligtvis provocerande. Men det är inte sd som nu får värst kritik, utan motdemonstranterna.
Hot mot demokratin, hävdar en borgerlig ledarskribent. Antidemokratiska mobbare, tycker en moderat lokalpolitiker. Otaktiskt, tror en s-politiker, nu blir sd martyrer, bättre då med civiliserade debatter.
Reaktionen är bara alltför förutsebar. De använder helt enkelt sd som slagträ mot vänstern och kan framställa sig själva som demokratins riddare.

Sd har förstås samma mötesfrihet som alla andra. Men det betyder inte att man måste lämna dem ifred. Att bua ut den som ställer sig och propagerar på offentlig plats är möjligen oartigt, men knappast ett hot mot demokratin. Och oartighet får vi leva med: politik är ju ingen filosofisk övning – det är på riktigt, med riktiga människor som nu är hotade av ett högerradikalt partis frammarsch. Att de säger emot, visslar och visar sin avsky är deras helt grundläggande demokratiska rätt.
äggen är i så fall mer problematiska. Sd utgör ju idag inget direkt fysiskt hot, utan ett politiskt. Protesterna bör stå i proportion till det.

Rätt utförd är mötesstörning en bra taktik. Sd söker ingen martyrroll – även om de förstås också spelar detta kort när de får chansen. De vet mycket väl att partiets rötter i direkt nazistiska miljöer är det största hindret för dem att växa. Mycket få väljare kan ju, inför sig själva och andra, stå för att de stöttar högerextremister. Därför har man i åratal strävat efter att göra sig av med extremist-stämpeln och accepteras som ett normalt, anständigt parti. Det är just detta motdemonstranterna visar att sd inte är när de stör deras möten.
Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson