Stolt och nöjd med det mesta

KULTUR. ”Har jag också svikit?” Frågan ställs redan på fjärde sidan i före detta s-politikern Margareta Winbergs memoarbok ”Lärarinna i politikens hårda skola”.
Hon har då berättat om sin pappa, slipare Gunnar Gustafsson, som sörjde de jobbarkompisar som lät sig köpas till att bli förmän.

Som vanligt när politiker skriver nära minnen är det inte mycket Winberg har att avslöja. Det är naturligt. De är vanligtvis uppbundna av lojaliteter långt efter att de pensionerats.
Och eftersom Winberg heller inte ger sig på några mer sammanhållna politiska analyser
blir boken – som hade vunnit på en redigering – snarare en kronologisk ordnad samling av anekdoter, tacktal till fina medarbetare och försvarstal mot gamla medieangrepp, än en politisk inlaga. Och naturligtvis ett slags självporträtt.

På ytan tycker Winberg nog inte hon själva svikit (vem gör det?). Tvärtom verkar hon både stolt och nöjd med sitt liv i toppolitiken. Allt gott har kommit ur socialdemokratin, och framförallt ur kvinnoförbundet. Man ska komma ihåg att Winbergs karriär sammanfaller med feminismens genombrott i politiken. Hon var en av dem som genom politisk kamp gjorde jämställdheten till norm, och samtidigt en av dem som red på dess våg.
Men hela boken – och särskilt tiden som ambassadör i Brasilien – talar om motsatsen, om hur pigdottern Margareta snabbt och nästan ivrigt anpassar sig till sin nya position. Det äts och dricks fint, åks på jaktresor, mellan varven gör man upp om politiken, och i slutändan tycker Winberg nästan att en ny ambassadörspost – Oslo – naturligt tillkommer henne. Det var innan hon blev chef för Svenska Spel, förstås.
Det är inget konstigt. Klass och klasskultur är dessbättre ingen oföränderlig essens, men frågan är förstås i vems tjänst man ställer den nyvunna makten.
Brasklapparna tyder på att hon känner av problemet. Jag sålde inte alls krigsflygplan till Brasilien, jag ordnade bara så att Wallenberg fick träffa presidenten. Jag fixade minsann jämställda löner mellan män och kvinnor – för mitt tjänstefolk. Och när min fantastiska piga Maria tvättade mina underkläder – och ”visade att också den fattiga klassen har en stolthet, nämligen att göra ett förstklassigt arbete” – så visste jag hela tiden att det ända bara var en kort tid och att ”tjänstefolket var medarbetare med lika rättigheter och värde.”
Det är som att hon, trots allt, plågas av sin pappas blick.

Margareta Winberg
Lärarinna i politikens hårda skola
Albert Bonniers förlag

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson