KRÖNIKA. Maud Olofsson har upprepade gånger i förra veckan veckan gett prov på hur politisk ohederlighet kan profitera på människors rätt begripliga brist på detaljkunskap om hur en statsbudget blir till.

Senast i onsdagens riksdagsdebatt upprepade hon att socialdemokraterna spräckt budgettaket, att detta var högst oansvarigt och att hon därför inte kände igen socialdemokraterna längre. Inget av vad hon säger är sant eller relevant.

Utgiftstak och överskottsmål är budgetregler som infördes när socialdemokraterna skulle baxa Sverige upp på fastare mark sedan svensk ekonomi de föregående åren på 90-talet körts ner i träsket av regeringen Bildt. I ärlighetens namn hjälpt av de nyliberala avregleringar som blev på modet redan tidigare och som nu härjar som en präriebrand i världsekonomin.

Enkelt uttryckt syftar reglerna till budgetdisciplin. Utgifterna får under normala förhållanden inte överskrida statens inkomster. Därför fastställs utgiftstaket för det kommande året plus år två och tre. Därtill ska en procent av Bruttonationalprodukten (BNP), tidigare var det två procent, i goda tider avsättas i ett överskott som gör att staten i sämre tider kan underbalansera sin budget för att få snurr på hjulen och pressa ner arbetslösheten.

Men utgiftstaken kan och får vara olika höga. Om man, som den nuvarande regeringen, tömmer statskassan med hjälp av stora skattesänkningar och därtill drar ner på a-kassan och i övrigt är mindre ambitiös i välfärdspolitiken så blir också utgiftstaket lägre.
Med en annan skattepolitik kan utgiftstaket bli detsamma eller högre. Socialdemokraternas utgiftstak är naturligtvis högre eftersom här ryms satsningar på arbetsmarknadsutbildning, höjda studiemedel, högre barnbidrag och bidrag till kommunerna som ska hålla uppe kvaliteten på vård och omsorg. För att bara nämna något av det som syftar till att fördela resurser till dem som bäst behöver dem, särskilt i den annalkande och sannolikt djupa lågkonjunkturen.

Maud Olofssons bedräglighet, jo jag skriver så då jag utgår från att hon känner till den budgetteknik som hennes eget parti var med om att införa, handlar om att hon inte låtsas om de minst 22 miljarder i skattehöjningar som ingår i det socialdemokratiska budgetförslaget. Här finns inget spräckt budgettak, däremot ett högre budgettak.
Centerpartiet gjorde själv samma sak för två år sedan. Den gången tillät sig dessutom övriga borgerliga kamrater att presentera budgetar som faktiskt överskred utgiftstaken utan att Maud Olofsson den gången ryckte ut och ropade om ansvarslöshet.

Det känns tröttande att använda spaltutrymme åt en budgetteknisk fråga, som snart kan vara överflyglad av en katastrofal ekonomisk verklighet som tvingar regeringar överallt att överge allt vad regelverk och kamerala dogmer heter för att bekämpa depression och arbetslöshetschocker. Men Maud Olofsson har just nu valt absolut fel tidpunkt för att vinna falska poänger.

I normala tider behövs sannolikt både utgiftstak och överskottsmål. Hur höga de ska vara kan diskuteras, men de får inte bli tvångströjor som förhindrar klok finanspolitik – varken på längre sikt eller för att avvärja akuta kriser. Senast i förra veckan hörde jag Lars Jonung, som var Carl Bildts främste ekonomiske rådgivare under krishanteringen 1992-94, förklara att det var en välsignelse att det inte fanns något utgiftstak på den tiden.
Jag kan mycket väl tänka mig att just han kallas in för att hjälpa ännu en borgerlig regering om proppen skulle gå ur en gång till.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson