Sommaren 2005 inför valet i september var de tyska socialdemokraterna och Schröder i svårt underläge, att döma av opinionsundersökningarna. En ny röd-grön regering verkade minst sagt osannolik. Regeringsfrågan var oklar. I detta läge var Schröders besked: Vi satsar på att bli det största partiet.

Om så sker blir vi regeringsbildare. Vi kommer då att bilda en regering med partier som kan och vill stödja vår politik.
Det gick bättre för Schröder än man trott. Sossarna gick visserligen tillbaka, men inte så mycket som förutspåtts. Deras motståndare, CDU, blev bara med näppe nöd något större. Resultat blev den stora koalitionen med Merkel från CDU som kansler.

Den politiska situationen i Tyskland och Sverige skiljer sig på många sätt– bland annat kan man i tysk praxis inte tänka sig en minoritetsregering. Men ändå borde Schröders uppläggning ha varit något att tänka på också för den svenska socialdemokratin. Mona Sahlin kunde ha sagt: vårt mål är att i nästa val bli större än den borgerliga alliansen. Blir vi det får vi också uppdraget att bilda regering. Vi vill då bilda en regering med största möjliga stöd, med de partier som är beredda att stödja vår politik. Det är ett djärvt mål, det är ju ingalunda självklart att det går så bra för s. Men det är en formulering som håller också om de socialdemokratiska opinionssiffrorna skulle bli sämre än nu. Så mycket sämre lär de inte bli att målet är orealistiskt.

Med ett upplägg av detta slag slipper partiet binda sig för eller emot samarbetspartner nu. Man kan uttala sympati för en röd-grön regering eller röd-röd-grön och säga att vi har mycket gemensamt men man behöver inte binda sig. Därmed reducerar man också den maktställning som framför allt miljöpartiet men också Vänstern vill skaffa sig redan före valet. Det är valutgången som bör avgöra deras inflytande. Att som nu tillsätta gemensamma arbetsgrupper med miljöpartiet ger ju detta utpräglade småparti med kanske 6 % av väljarna bakom sig närmast en utpressarställning: går inte s med på våra krav blir det ingen gemensam front som utlovats och vad skall s då säga?

Men Tyskland är lärorikt också på ett annat sätt, nämligen följden av socialdemokraternas istadiga vägran att på något sätt samverka med Vänsterpartiet (Die Linke) som nu har omkring 10 % av väljarna bakom sig. Det finns en tysk historia bakom detta nej som inte har någon svensk motsvarighet. Men det betyder också att de tyska socialdemokraterna också om de i nästa val (2009) osannolikt nog skulle bli större än idag måste regera ihop med något borgerligt parti, i stor koalition som nu eller med det marknadsekonomiskt fundamentalistiska liberala partiet. Knappast något för den svenska socialdemokratin, eller hur?

Carl Tham

Skribent: Carl Tham