Det kanske känns bra

OPINION I onsdags föreslog Straffnivåutredningen höjda straff för grov misshandel och utpressning.
Den hade i praktiken inget val. Direktiven från regeringen var just att ”att åstadkomma en straffmätning som markerar en skärpt syn på allvarliga våldsbrott”.
Det sker inte för att våldsbrotten blivit fler eller grövre. Det har de antagligen inte.
Inte heller är syftet att minska våldsbrottsligheten. Någon sådan preventiv effekt av skärpta straff kan inte beläggas.
Den som trodde att svensk kriminalpolitik styrdes av målsättningen ”att minska brottsligheten och öka människors trygghet”, som regeringen definierar uppdraget, kan därför tänka om.
Det är inte jag som påstår detta. Det är utredningen själv.
Istället motiveras förslagen med att utredningen tror att allmänheten avskyr våldsbrott mer idag än för, säg, 20 år sedan.

Det finns anledning att betona ordet tror. Här finns bara indikationer och resonemang. Med bättre sjukvård, bättre hälsa, säkrare arbetsmiljö, bättre trafiksäkerhet och allt vad det moderna samhället i övrigt för med sig av minskad risk för fysiska skador, så upplevs det – relativt sett – som allvarligare att bli misshandlad, gissar utredningen. Vi har också med lås och larm fått bättre skydd mot stölder, vilka därför idag upplevas som ett relativt sett mindre hot – eller omvänt: våldsbrottsligheten upplevs relativt sett som ett större hot. Dessutom för man ett resonemang om urbanisering. I städerna utsätts vi oftare för anonymt våld, som kanske ter sig mer obegripligt och skrämmande än det gamla ohederliga byslagsmålet.
Vi har helt enkelt blivit känsligare och räddare.
Det är möjligt. Och möjligtvis också bra. Att folk i större utsträckning anmäler våldsbrott idag än för några decennier sedan är naturligtvis inte fel.
Till det skulle man kanske kunna lägga att vi på senare år fått massmedier – för att inte tala om alla bestialiska deckare – som fullkomligen frossar i våldsbrott, och som antagligen bidrar till att skrämma upp folk, genom att lura oss att tro att våldsbrottsligheten är både grövre och mer utbredd än den i själva verket är.
Särskilt verkar rädslan drabba dem som löper minst risk att drabbas. Flera undersökningar visar att pensionärer är mest oroliga, trots att unga män är de mest utsatta.

Men just när rädslan sprider sig – om den nu gör det – vill det till att lagstiftarna håller huvudet kallt och faktiskt vågar ta strid för en förnuftsstyrd syn, där medlen anpassas efter målen.
Det här förslaget vittnar om motsatsen. Att med människors oro som enda motiv genomföra sakligt sett meningslösa åtgärder kan bara beskrivas som populistisk symbolpolitik. Staten sänder en signal om att den verkligen inte gillar våldsbrott. Och politikerna kan framställa sig som handlingskraftiga.
Och visst. Det kanske känns bättre om folk buras in längre. Men vi blir inte ett dugg säkrare.

Skribent: Petter Larsson