KRÖNIKAN. I politiken bör alla medel utom de dåliga användas för att nå målen. Därför finns det ingen motsättning mellan att agera både i EU och på svensk hemmaplan för att förhindra lönedumpning och försvara den svenska modellen.

Om nio månader är det val till EU-parlamentet. Valet har större betydelse för svensk politik än för maktbalansen mellan höger och vänster i Europa. Där ute regerar högern och utan att ha gett upp slaget på förhand talar allt för att den borgerliga dominansen i EU består.

Annat är det här. Inga val är vunna innan de sista väljarna sagt sitt på valdagen. Men visst är förutsättningarna för ett maktskifte goda, givet att den svenska politiken i huvudsak löper längs de gångna två årens linjer fram till hösten 2010.

Men dessförinnan testas alltså partierna i nästa års EU-val. I det senaste valet 2004 röstade knappt 38 procent. Soffliggarna var alltså i kraftig majoritet. Men det var värre än så, sett ur socialdemokratiskt perspektiv. Bara 20 procent av LO:s medlemmar deltog i valet. Tala om klassröstning.

Resultatet blev därefter. Den politiskt löskokta och sedermera närmast avsomnade Junilistan gjorde ett kanonval på sin något svårtolkade EU-kritiska hållning. Normalt s-röstande LO-medlemmar som struntade i valet öppnade alltså dörren för ett politiskt hugskott hos några verbala samhällsdebattörer, som senare har misslyckats med att komma in i den svenska riksdagen och därefter knappt hörts av.

Med samma beteende hos samma röstvägrare är det möjligen dags för Sverigedemokraterna i nästa års EU-val. Det är i varje fall partiets egen strategi. Att chanserna för ett protestparti att ta sig in i EU-parlamentet ökar exponentiellt med framför allt socialdemokratiska väljares frånvaro från vallokalerna har Junilistan redan visat.

I europapolitiken blir de marginaliserade stollar utanför de stora politiska blocken. I Sveriges riksdag kan de i värsta fall få samma vågmästarställning som en gång Ny Demokrati med tanke på att de redan har platser i ett stort antal kommuner och en bas att bygga vidare på.
Så, hur ska socialdemokraterna agera för att ”väcka intresset”, för att använda Margot Wallströms ord vid Bok- och biblioteksmässan i Göteborg där bekymrade EU-entusiaster analyserade soffliggarproblematiken kring just detta val.

Tillåt mig i all ödmjukhet göra några påpekanden fem minuter i tolv. Om det är något som intresserar LO:s medlemmar så är det frågan om lika lön för lika arbete och rätten att ta strid för att förhindra sämre löner och arbetsvillkor. Den rätten hotas av EU efter ett antal domar från december 2007 och framåt.
Försök att återerövra rätten görs nu både i EU och på hemmaplan.

I EU blir det svårt att förbättra det nuvarande utstationeringsdirektiv, som EG-domstolen utgått ifrån. Ett gott arbete har gjorts av s-ledamoten Jan Andersson i EU-parlamentet för att förmå EU:s stats- och regeringschefer att vända på klacken och prioritera fackliga rättigheter före kapitalets fria rörlighet. Inte det lättaste. Och hursomhelst en strategi som kräver tid och stora doser politisk optimism.
I Sverige väntar vi på en enmansutredning som inte tänkt klart.

Samtidigt har socialdemokraterna makten att lyfta frågan in i politikens absoluta brännpunkt genom att deklarera att de svenska kollektivavtalen är så viktiga att en protokollsanteckning som skyddar dem måste fogas till det Lissabonfördrag som riksdagen ska ratificera i november.
Om inte den här striden tas på alla frontavsnitt där den avgörs har jag svårt att se den mäktiga ström av LO-medlemmar på väg till valurnorna i juni 2009, som krävs för att förhindra ett nytt socialdemokratiskt röstfiasko.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson