KRÖNIKAN. Sällan har bristen på politiskt ledarskap, i stället ersatt av cyniskt politiserande mitt under brinnande kris, upplevts som så obehaglig som när president Bush i förra veckan talade till det amerikanska folket.

Ja, USA och därmed världen befinner sig i inledningen av en kris för det finansiella systemet som redan betecknats som den värsta sedan börskraschen 1929 och där ingen vet utgången.

Ja, ett krypande sammanbrott som detta kan förgifta den underliggande ekonomin i USA, strypa kapitaltillgången och kasta miljoner ut i arbetslöshet. En amerikansk depression har dessutom återverkningar på världsekonomin som är lika svåra att precisera som förutse i detalj.

Men intressant att notera är ändå den tyske finansministerns dom över den amerikanska politikens mångåriga ovilja att tygla den galopperande finansmarknaden och paniken som utbröt när allt gick på tok: USA förlorar nu sin status som supermakt på den globala finansmarknaden, makten kommer att fördelas på fler händer.

Samma utveckling har vi sett i internationell politik. USA är indraget i två utdragna krig med osäker utgång. ärkefienden Iran har stärkt sin ställning i Mellanöstern, Ryssland kan åter agera som den regionala stormakt man är utan att USA kan göra något åt det och USA:s militära resurser är nu så ansträngda och uttunnade att nya kriser inte längre kan hanteras med enbart militär övermakt.

Och ja, när den avreglerade marknaden gjort bankrutt och förtroendet för dess främsta och girigaste operatörer försvunnit ut genom fönstret är det naturligtvis staten – den som nyss var problemet – som gör comeback. Den är den enda trovärdiga nationella struktur med förmåga att återställa något slags förtroende och rädda vanliga amerikaner från att sugas ner i ett djupt svart hål av ekonomisk tröstlöshet och jakt på jobb som inte längre finns.

Men det främsta Bush hade att erbjuda i sitt tal var en skräckvision om vad som skulle ske om inte kongressen omedelbart accepterade hans plan för att fritt använda 700 miljarder dollar för att köpa, tvätta och om möjligt senare sälja de ruttna lån som nu blockerar kapitaltillförseln till amerikansk ekonomi och hotar att förstöra miljontals arbetstillfällen i USA och utomlands.

Politisk utpressning av samma slag som användes mot kongressen, mot FN och mot egna allierade i världen när Bush för sex år sedan bestämt sig för att starta krig mot Irak fungerar dock bara en gång.
Det finns tecken på att skrämseltaktiken redan slagit fel. Kongressens ja blev ett ja med förbehåll även om de amerikanska skattebetalarna tar en oerhörd risk utan att garanteras återbetalning, om sådan blir möjlig, som tack för att ha tvingats rädda det finansiella systemet från sammanbrott.

John McCain som nyss talade med förakt om ”big government” men lutade sig tungt mot statsmakten för att bistå finansfurstarna på Wall Street kopplas nu obönhörligt ihop med dem som under årtionden framkallat krisen.
Det är inte marknadsekonomin i sig som ligger i sina dödsryckningar. Däremot försvaret för en ideologi som ville frånta staten dess plikt att använda marknadsekonomin till annat än att berika några få, avreglera allt som gick att avreglera och vidga de sociala och ekonomiska klyftorna bortom all hänsyn till människor och miljö.

Den otyglade finansmarknaden har fram till nu varit nyliberalismens mest pråliga skyltfönster. När den kollapsar och sätts under tvångsförvaltning öppnas nya möjligheter för demokratin, i USA och på annat håll.
Politiken gör comeback. Men den gör det sannolikt i en värld där USA inte längre är vare sig världspolis eller världens finanscentrum. Hur ett USA på andra sidan dagens kris hanterar denna nya verklighet blir en av vår tids ödesfrågor.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson