Med byxorna nere när Wall Street gungar

KRÖNIKA. Finansvärlden skakar utanför fönstren på Rosenbad. Volvo har lagt stora varsel, Husqvarna ska skära ner. Och regeringens svar på hoten som rullar in i en allt svagare svensk ekonomi är att skatterna ska sänkas.

Låt oss återkomma till frågan vad som kunnat göras för de 65 miljarder kronor i sänkta inkomstskatter som regeringen, hjälpt av en rekordkonjunktur, spritt ut till alla som har ett jobb. Och glöm för ett ögonblick att inte en krona från denna fest gått till sjuka, arbetslösa och pensionärer – ålderspensionärer som förtidspensionerade.

För regeringen är dessa skattesänkningar, tredje steget med ytterligare 15 miljarder presenterades igår, ett medel att få folk att jobba mer eller för första gången söka ett jobb.

Teorin går i all enkelhet ut på att om skillnaden i inkomst blir för stor mellan att arbeta och att inte göra det så ska folk strömma till arbetsförmedlingarna och lusläsa platsannonser som de dittills ratat. Problemet är bara att inga data visar att jobbavdraget inneburit att människor som redan har ett jobb arbetar mer. Och har man inget jobb är det inte skatten som är problemet, vare sig man är sjuk eller blivit uppsagd eller fastnat i långtidsarbetslöshet till den grad att man i praktiken är svartlistad hos de flesta arbetsgivare.

På vilket sätt bidrar sänkt skatt till att de arbetare och tjänstemän vid Volvos anläggningar i Sverige som nu väntar på besked om det blir just dom som får sparken snabbare får ett nytt jobb?
Och för de 300 i Huskvarna som varslades igår väntar antingen nya jobb efter kortare eller längre tid, eller arbetslöshet som för några kan bli långvarig. Men skattesänkningen påverkar inte deras situation på annat sätt än att de arbetslösa får betala högre skatt än kamraterna som har lyckan att snabbt återgå till inkomst av arbete.

Jobbavdrag som medel att få människor i jobb eller skapa nya arbeten som tidigare inte fanns är helt enkelt en politisk bluff. Den jobbtillväxt vi sett de senaste tre åren, men som nu börjar avta, har inget påvisbart samband med det faktum att staten samtidigt sänkt inkomstskatterna.
För det stora flertalet har dessutom skattesänkningarna till stor del ätits upp av höjd a-kasseavgift, slopad avdragsrätt och andra höjda skatter och avgifter.

Skattesänkningar som medel att köpa sig politisk popularitet är en riskfylld strategi, likväl tycks det vara det bärande motivet. Vem minns inte Fredrik Reinfeldts profetia efter sina oerhörda motgångar efter de första sex månaderna vid makten att folk nog skulle tänka om när de fick se sina lönebesked efter det första jobbskatteavdraget.

Jublet uteblev den gången. Och 65 miljarder kronor senare är det bara kraftigt sjunkande arbetslöshet, trendbrott i ungdoms- och långtidsarbetslösheten och hundratusentals nya jobb i privat och offentlig sektor de närmaste två åren som skulle kunna sudda ut bilden av ett kapitalt politiskt misslyckande.

Tyvärr ser prognosen inte ut på det viset. Vi är på väg rakt in i en lågkonjunktur, som dessutom kan bli långt värre än någon anat bara för någon vecka sedan efter seriekollapserna på Wall Street. I ett sådant läge ökar kraven på samhällets resurser. Stat och kommun måste stå ekonomiskt starka för att ta hand om dem som slås ut, erbjuda jobb och ingjuta framtidstro.

Framtidstro vilar bland mycket annat på att bördorna fördelas rättvist, att politikerna inte gynnar egna ekonomiskt privilegierade grupper på andras bekostnad och att de kan hantera kriser snarare än förvärra dem.

Publicerad i Skånska dagbladet den 17 september 2008

Skribent: Håkan Hermansson