För en socialdemokrat kan opinionsläget så här mitt i mandatperioden kännas tillfredställande. Socialdemokratin når i vissa mätningar upp till 45 procent, och gapet mellan den samlade oppositionen och regeringspartierna ligger på över 15 procent. Samtidigt är vi nog alla väl medvetna om att opinionsmätningar såhär två år före ett val säger mycket lite om hur det kommer att gå på valdagen. Det svänger snabbt i politiken, och ingen kan ta ut någon seger i förskott.

ändå finns det skäl att reflektera över vad som tycks ha hänt i opinionen under sommaren. Den stora nyheten är ju inte att oppositionen ligger långt före regeringspartierna. Det har vi gjort länge. Nej, den stora nyheten är att sverigedemokraterna tycks ha etablerat sig på en nivå strax över eller under fyraprocentspärren. I ett antal mätningar ligger de över fyra procent. I den senaste Sifo-undersökningen fick man 4,4 procent, och nådde nästan 10 procent i Skåne.

Efter valet för två år sedan skrev jag en artikel i DN (17 oktober 2006), där jag menade att orsaken till socialdemokratins svaga valresultat och borgerlighetens och sverigedemokraternas framryckningar i grunden var densamma: socialdemokratin hade misslyckats med att bekämpa arbetslösheten och minska de sociala klyftorna. Mot den bakgrunden kunde borgerligheten vinna framgångar med sin plädering för att det nu behövdes skattesänkningar och hårdare krav på de arbetslösa. Men sverigedemokraterna kunde också nå framgång med sitt recept: arbetslösheten och de sociala klyftorna var egentligen invandrarnas fel, och om Sverige bara minskade invandringen så skulle problemen minska.

I artikeln varnade jag för vad som skulle komma att hända med en borgerlig regering. Klyftorna skulle öka ytterligare, och därmed skapa en än bättre grogrund för främlingsfientliga tongångar. Och skulle socialdemokratin drivas åt höger, och tona ner jämlikhetsmålen i välfärdspolitiken och i den ekonomiska politiken, då skulle många arbetarväljare känna att socialdemokratin glömt dem, och de skulle drivas i armarna på sverigedemokraterna.

Hittills har jag fått rätt i min första förmodan. Orättvisorna har ökat kraftigt med regeringen Reinfeldt. De allra rikaste har fått mycket stora skattesänkningar, samtidigt som den offentliga skolan, sjukvården, barnomsorgen och äldreomsorgen satts på sparlåga. De arbetslösa och sjukskrivna jagas hårdare än någonsin.

Då sker två saker. Dels återvänder många väljare till socialdemokratin, när de nu ser att det var inte så mycket ”nytt” med de ”nya” moderaterna. Men samtidigt går det ett flöde av borgerliga väljare till sverigedemokraterna. De lockas av ett försåtligt budskap som i praktiken går ut på att ”Se så dåligt det blivit med skolan, vården, omsorgen, kriminaliteten. Men vi behöver inte höja skatterna för att förbättra välfärden. Det räcker med att vi tar emot färre invandrare.”

Så långt har förutsägelsen slagit in. De ökande orättvisorna leder till ett väljarflöde från borgerligheten både till socialdemokraterna och till sverigedemokraterna. Men jag skulle tro att det hittills är i grunden borgerliga väljare som strömmar till sd, inte i grunden socialdemokratiska väljare.

Sverigedemokraterna har hittills gjort ganska blygsamma inbrytningar i arbetarklassen. Men så är de också fortfarande ganska små. Jag är emellertid övertygad om att sd:s strateger för länge sedan dragit slutsatsen att om partiet ska bli stort, så måste man etablera sig bland arbetarväljarna. Först då kan de bli lika stora som sina förebilder i Danmark (Dansk Folkeparti) och Norge (Fremskrittspartiet).

Om de ska lyckas kommer i stor utsträckning an på hur socialdemokratin agerar. Om arbetarväljare känner att socialdemokratin går åt höger, och upplever att man glömt sina kärnväljare, då kommer en del av dem att vara ett lätt byte för sverigedemokraterna. Det kanske inte hinner hända under den här mandatperioden, men om socialdemokratin vinner valet 2010, och sedan driver en politik som inte på allvar klarar av att minska klyftorna och återskapa full sysselsättning – ja, då kommer sverigedemokraterna att ha ett mycket bra läge 2014.

Till sin nuvarande väljarskara av besvikna borgerliga väljare kommer man då att kunna lägga en skara besvikna socialdemokratiska väljare. Då kan vi mycket väl ha en dansk eller norsk situation i svensk politik, med ett stort främlingsfientligt parti som kan spela ut blocken mot varandra.

Om det ska bli så beror i stor utsträckning på socialdemokratin. Hittills ser det inte lovande ut. Två av de viktigaste rådslagen, om jobben och om välfärden, har inte presenterat förslag som på allvar minskar klyftorna och återskapar full sysselsättning. Jobbrådslaget gräver ner sig i en onödig konflikt om bortre gräns för a-kassan, och splittrar därmed arbetarrörelsen. Man pratar som om det bara finns företagare i Sverige, inga löntagare. En i sammanhanget liten fråga, om företagares sociala skyddsnät, blir plötsligt huvudfråga medan den breda politiken för att stärka svensk konkurrenskraft, d v s satsningar på infrastruktur, forskning och utbildning, lyser med sin frånvaro. Den ekonomiska politikens utformning vågar man inte ta sig an.

Välfärdsrådslaget ägnar sig åt frågor om hur man bäst ska kunna ställa högre krav på de arbetslösa och sjuka. Man väljer att bygga hela sin politik på en mycket skakig prognos om sjukvårdskostnaderna 2025 (!) och filosoferar om hur man ska kunna öka arbetstiden. Den genomsnittliga livstidsarbetstiden ska öka med hela tre år, en mycket hög målsättning.

Därmed skapar man en skarp generationskonflikt: 2010 har nästan alla 40-talister gått i pension. Nu vänder de sig till sina barn, en generation som redan dubbelarbetar, och säger ”nu måste ni jobba längre och hårdare än vad vi gjorde, för att kunna försörja oss. Glöm alla drömmar om förlängd föräldraförsäkring, lägre veckoarbetstid eller förlängd semester”. Så läggs angelägna reformer för att lätta bördan för ungdomar och de unga barnfamiljerna i byrålådan. Det är inte särskilt begåvat.

Nu är sista ordet inte sagt än i rådslagsarbetet. Men om vi skulle gå den väg som dessa rådslagsgrupper anvisar, och det sedan skulle bli regeringspolitik 2010-2014 – ja, då är jag rädd att de sociala klyftorna fortsätter att öka. Och då har vi gett sverigedemokraterna ett lysande utgångsläge. Det vore ett stort misstag.

Morgan Johansson (s)
Riksdagsledamot, Lund

Skribent: Morgan Johansson