KULTUR. De flesta svenskar har någon gång farit utomlands som turister. Vi tillhör den lilla globala överklass som gör sådant: tar en solsemester, kanske en kryssning eller en tågluff.
Den fantastiska demokratisering av resandet, som låga flygpriser och stadigt stigande löner skapat, är alltså rätt begränsad. Långt fler är förstås indragna i den globala turismindustrin – men på andra sidan: som servicearbetare och uppvisningssobjekt.
I reportageboken ”Välkommen till Pardiset” avtäcker journalisten Jenny Dielemans och fotografen Shahab Salehi denna skuggsida. De reser till de gamla turistorter som Mallorca, som nu kämpar för förnyelse i den globala konkurrensen om solfirare och upplevelsejunkies. De avlyssnar krigsturister i Vietnam, intervjuar hallikar och prostituerade i Thailand, smyger runt med burmesiska papperslösa och besöker ett slags mänskligt zoo, där vietnamesiska stammar ställs ut.
Det är inga stora avslöjanden, och ibland kanske lite ytliga reportage där Dielemans mer plockar pratminus än låter folk tala till punkt. Hon återger också ogenerat turisternas samtal och beteenden – ofta rätt roligt och nedgörande. Men om de går på zoo bland ursprungsbefolkningar, ja i så fall går väl Dielemans på sätt och vis på zoo bland turisterna? Må vara att maktrelationen är mindre ojämlik.
Men sammantaget är Välkommen till Paradiset ändå en bra, kritisk journalistik av ett slag vi sällan möter i resebilagorna.

Dielemans udd är inte främst riktad mot turismen som fenomen. Det är ju svårt att resa några vettiga invändningar mot att folk besöker andra länder – tvärtom skulle det, i alla fall i teorin, kunna betyda ett steg mot en mer förenad mänsklighet, där vi får större kunskap om och förståelse för varandra.
Mycket av de reellt existerande turismen, däremot, är djupt problematisk: miljön går åt skogen, människor utnyttjas, stränderna stängs för lokalbefolkningen och överallt motiveras skövlingen med att turismen skapar jobb, inkomster, tillväxt. Hur mycket som kommer lokalbefolkningen till dels varierar dock. Värst är så kallade all-inclusiveresor, där i princip alla inkomster går tillbaka till de stora – oftast västerländska – resebolagen.

Dielemans skriver aldrig ut det, men den globala bristen på anständigt betalda jobb löper som en röd tråd genom de flesta av hennes exempel. överallt dit hon kommer säljer sig människor billigt – som guider, servitörer, prostituerade, städerskor, chaufförer och så vidare.
Alternativet ofta är att helt gå under.
Turismen kan inte skyllas för bristen på jobb – men bristen är på sätt och vis själva förutsättningen för turistflödena från nord till syd. Ojämlikheten är inbyggd i relationen: i den billiga mat, den billiga service och de urbilliga shoppingfynd vi förväntar oss vid en resa till Indien, Thailand eller, för den delen, Turkiet.
åker vi till Tyskland eller Norge, däremot, är relationen förstås utjämnad. Men just därför är det också svårt att saluföra, säg, München som det stora semesteräventyret.

Men med det sagt, finns ju grader i helvetet.
Dielemans hittar sitt goda exempel i en mayaby i Mexiko, där man beslutat att bara släppa in ett visst antal turister, där man delar på avkastningen och där jorden ägs gemensamt, vilket gör att resebolagen hindras att köpa sig in.
De har – ännu så länge – makten att bestämma turismens pris.

Välkommen till Paradiset
– reportage om turistindustrin
Jenny Dielemans och Shahab Salehi
Atlas

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson