USA i våra hjärtan

Det börjar sakta sjunka in, åtminstone i omvärlden, att en seger för John McCain och hans tills nyligen fullkomligt okända vicepresidentkandidat Sarah Palin som närmast skryter med sin obildning och sitt föraktfulla ointresse för världen utanför USA kan rasera de sista resterna av respekt för supermakten.

Makt har många komponenter. USA kunde länge tillgodoräkna sig flera. Ekonomisk styrka, intellektuell vitalitet och en frihetsideologi som inte motsvarade förhållandena i verkligheten men som ändå attraherade. Därtill kom naturligtvis den militära förmågan. USA utkämpade två storkrig på 1900-talet, som bägge kunde sägas vara försvar för demokratin.

Det finns en annan amerikansk historia. Den handlar om rasism, kupper och interventioner i andra länder, ekonomisk exploatering och en tilltagande ovilja att ta globalt ansvar.

Antiamerikanismen har därför alltid haft två ansikten.

Den europeiska högern vid början av förra århundradet och nazismen och fascismen såg i USA ett liderligt exempel på ras- och folkblandning. Till USA flydde de fattiga massorna undan religiöst och politiskt förtryck. Där fanns eller troddes finnas en chans för alla till ett nytt liv i frihet och välstånd. Antiamerikanismen från höger skilde inte mellan regeringar och folk. Själva landets konstitution och tilläggen om de medborgerliga rättigheterna dömde republiken USA till ett varnande exempel på vad den förhatliga franska revolutionens idéer kunde leda till i ögonen på aristokrater, monarkister, religiösa makthavare och antidemokrater.

Den andra ”antiamerikanismen” är den vi lever med nu. Och då avses inte Osama bin Laden och hans fanatiska anhängare i den muslimska världen, vilkas idéer och praktik ligger närmre den förmoderna religiösa eller fascistiska synen på USA som den fördärvliga demokratins näste.

Den andra USA-kritiska hållningen är, vill jag hävda, i själva verket den förstas motsats.

Den utgår från de ideal som är USA:s egna: demokrati, rättssäkerhet, frihet från religiöst förtryck, jämlikhet och så vidare. Och den reagerar med lika delar sorg och raseri mot de regeringar i USA som undergräver dessa ideal på hemmaplan, uppträder som våldsmakt i världspolitiken men salvelsefullt åkallar de ideal man systematiskt förtrampar.

Hittills har denna ”antiamerikanism” gjort åtskillnad mellan mannen i Vita Huset och mannen på gatan. Därför har dessa ”antiamerikaner” i Europa, Asien, Latinamerika och Afrika ständigt hämtat styrka från vanliga amerikaners motstånd mot cyniska administrationer som sänkt USA:s anseende till absolut bottennivå.

Det handlar om egenintresse men också om hoppet att USA faktiskt ska utnyttja landets maktresurser för att tillsammans med övriga världen lösa de enorma utmaningarna från klimatförsämring, massfattigdom, energiomställning och andra hot.

Nu uppdagas att John McCain på alla dessa områden sannolikt är ett än värre alternativ än George W Bush. Framför allt skrämmer hans misstro mot diplomati, hans militarism och hans mentala kvarblivande i den världsbild som formade honom under det kalla kriget och åren som stridspilot och krigsfånge i Vietnam.

Och ett hjärtslag från makten står en politisk novis och kristen fundamentalist som aldrig satt sin fot utanför USA och ständigt åkallat Gud i sin politiska vardag i ett från USA i övrigt isolerat Alaska.

Ett val av dessa två lär utlösa en kollektiv depression i världen och kanske också en antiamerikanism som inte längre orkar skilja mellan duon i Vita Huset och mannen på gatan.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 12 september 2008

Skribent: Håkan Hermansson