KRÖNIKA. Sverige styrs idag av den mest impopulära regeringen i modern tid. Bara 40 procent av väljarna stödjer den borgerliga fyrpartialliansen, den lägsta siffran sedan Statistiska Centralbyrån började föra statistik 1972.

Då var förutsättningarna när de tog över makten för två år sedan ändå lysande: urstarka statsfinanser, snabbt sjunkande arbetslöshet och statsskuld.
Det ska till ambitiösa politiker för att förvandla ett sådant läge till opinionskatastrof. Och det är inte handlingskraft Fredrik Reinfeldts ministär saknat.

Dels har man lyckats stöta bort konservativa väljare genom att hårdbanta försvaret och driva på för könsneutrala äktenskap, men den verkliga ångestfrågan för borgerliga väljare stavas FRA. Det är förkortningen av försvarets radioanstalt, en halvmilitär myndighet som under Kalla kriget spionerat på sovjetisk radiotrafik.
I åratal har idealistiska liberaler varnat för den övervakningsstat som efter terrorangreppen i USA 2001 formats av socialdemokraterna. När deras egen regering i våras drev igenom en ny lag som ger FRA rätt att avlyssna all mobil-, mail, och internettrafik som passerar landets gränser bröt rena rama upproret ut. Debattörer förkunnade att de inte längre stödjer regeringen, gamla liberala partiledare kritiserade öppet sina efterföljare och under hela sommaren har regeringspartierna förhandlat med starka interna opinioner. Uppenbarligen missbedömde man befolkningens vilja att låta statsagenter rota i deras datorer.

Kanske kan man också mer allmänt förstå de låga opinionssiffrorna som en krock mellan en liberalism som i praktiken blivit auktoritär och de utbredda individualistiska eller frihetliga värderingar som vid internationella jämförelser – exempelvis World Values Survey – visar sig extremt utbredda i Sverige.

Ingenstans är den auktoritära svängningen tydligare än i välfärdspolitiken, där regeringen – som leds av en ung generation som förvillande nog påstår sig vara liberaler – aktivt misstänkliggör sina medborgare i syfte att motivera ökad kontroll. Vecka efter vecka pumpar man ut budskapet att vi är ett folk av arbetsskygga fuskare och simulanter. Allianspartiernas stora vallöfte var att, som det hette, minska utanförskapet. Sjuka, och arbetslösa skulle sättas i arbete och bidragsfusket skulle bort, efter årtionden av kravlös understödspolitik. Om löner och försäkringar bara sänks tillräckligt mycket, kommer sjuka och arbetslösa att förvandlas från ”matade fågelungar och bli ivriga bävrar”, som näringsminister Maud Olofsson uttryckt det.
För detta fick man väljarnas mandat – tills de nu börjat inse att det inte vara några andra som skulle tvingas arbeta trots sjukdom, utan de själva.
Och här har regeringen, tyvärr, visat sig mycket ambitiös.

Om Sverige länge stått som internationellt exempel på att det går att kombinera anständiga löner med god konkurrenskraft och relativt låg arbetslöshet, så är den tiden på väg att ta slut. Inte på grund av någon mystisk marknadslag, utan genom politiska beslut. Med statens synliga järnhand skapas den typ av osäker låglönesektor, som vi vant oss vid i länder om Storbritannien eller, på senare år, Tyskland.

Det sker i en dubbel manöver. Inkomstskatten och fastighetsskatten har sänkts och förmögenhetsskatten avskaffats. Så hoppas man öka efterfrågan på billiga tjänster. Men framförallt piskar man folk att arbeta. Ersättningen i sjukkassan, föräldraförsäkringen och a-kassan har sänkts och ersättningstiderna kortats. Som en fortsättning på socialdemokraternas 90-talspolitik tar regeringen nu också kraven på och kontrollen av arbetslösa och sjukskrivna till nya sadistiska nivåer: en arbetslös kvinna i Umeå tvingades till exempel lämna sin tvååriga dotter och ta en provanställning 140 mil från hemorten. En pisksnärtskadad kvinna tvingas söka heltidsjobb, trots smärtor i nacken dygnet runt.

Tanken är inte bara att spara pengar, utan också att disciplinera arbetskraften. Om det svider rejält att inte arbeta, kommer också de som har jobb att sänka sina löneanspråk. även om de mänskliga kostnaderna är höga, så kan denna typ av utbudspolitik möjligen fungera i högkonjunktur, då det faktiskt finns jobb att få. än så länge har arbetslösheten också mycket riktigt sjunkit. Men nu vänder konjunkturen. Då prövas om piskan verkligen fungerar, eller om det, som jag tror, helt enkelt är ett sätt för staten att lämpa över kostnaderna för arbetslöshet och sjukdom på den enskilde.

Men för att komma åt löntagarna, måste man också knäcka facken. I Sverige finns inga minimilöner, utan istället kollektivavtal. Ska det fungera krävs starka fackföreningar. Med över 75 procents organisationsgrad är de ett effektivt försvar mot en låglönemarknad. Generalangreppet har därför riktats mot facken. I valrörelsen 2006 bedyrade blivande ministrar inför en allt mer frustrerad borgerlig press att de inte tänkte utmana kollektivavtal och strejkrätt. Det var klokt. Facken är ännu för starka. Därför försöker regeringen nu steg för steg undergräva dem. Genom att göra det svårare och dyrare att vara medlem i både fack och a-kassa har regeringen på bara ett år orsakat det största medlemstappet sedan tidigt 1900-tal. För många har kostnaden för att vara med i både fack och a-kassa mer än fördubblats. En genomsnittlig handelsanställd, med en månadslön på 18000 kronor, har fått kostnaden höjd från cirka 300 till cirka 750 kronor i månaden. 30 000 personer om året lämnade Landsorganisationen LO under åren före regeringsskiftet. 2007 förlorade man 130 000, vilket är 7 procent av medlemskåren. Tjänstemannafacken tappade 51 000 (5 procent). Samtidigt har en halv miljon löntagare lämnat a-kassan. När konjunkturen vänder och arbetslösheten tar fart hänvisas de till socialbidrag. Och i förra veckan kom beskedet om vad som då väntar: långtidsarbetslösa ska tvingas utföra enklare arbeten för att överhuvudtaget få sina socialbidrag. Så får också Sverige sina ein-euro-jobs.

Nivåer kan höjas, medlemstapp vändas, skatter ökas. Men även om allt idag pekar på att vänsterblocket återtar makten i nästa val, ska man inte inbilla sig att allt återgår till det gamla. Sverige kommer då, antagligen, att befinna sig en lågkonjunktur. Statens kassor har tömts av skattesäkningarna. Därför bakbinds socialdemokraterna: man kommer inte att kunna utlova några dyra återställare. Redan idag har man accepterat det mesta av skattesänkningarna och antyder att den nya hårdare arbetslinjen ska fortsätta.
Samtidigt framstår förstås socialdemokratin – med rätta – som det lite mjukare alternativet. Man ligger idag 8-10 procent över valresultatet på 35 procent 2006. I valet mellan en stenhård borgerlighet och en lite mindre auktoritär socialdemokrati är valet lätt för dem som drabbas av välfärdskontrollen – trots att riktningen i stort ligger fast. Några alternativ finns ju knappast, en röst på vänsterpartiet eller miljöpartiet är ju i praktiken en röst på en socialdemokratisk regering.

Så tar Sverige två steg fram mot ett mer ojämlikt och mer auktoritärt samhälle och kanske – vid ett maktskifte 2010 – i bästa fall ett försiktigt steg tillbaka.

Artikeln något kortad tidigare publicerad i den tyska tidningen TAZ.

Skribent: Petter Larsson