KRÖNIKA. Fin avslutning på förra veckan. Obama gav en kraftfull anvisning om hur han kan förändra USA till det bättre. Regeringen vek sig om presstödet och i senaste opinionsmätningen bekräftas alliansens djupa impopularitet.

För att ta det i tur och ordning: Barack Obama har gått från retoriskt geni och wonderboy i ett svårt frustrerat demokratiskt parti med en hätsk intern strid bakom sig till mogen politiker med ett högst konkret politiskt program.
Kampen är inte vunnen. Men alternativen ligger nu klara för väljarna. Kan de vita amerikanska medelklassväljarna komma över det faktum att Obama är svart talar mycket för att han blir USA:s näste president.

För de oroas över samma saker som han: en ekonomi i nedgång som drabbar dem värst som har närmast till arbetslöshet, riskerar att inte orka med räntorna på huset och hotas av personlig konkurs vid sjukdom.
De oroas över ett hopplöst krig i Irak som dagligen slukar enorma resurser och gör USA misstrott och hatat i världen. De resurserna kunde ha fyllt igen de gapande hålen i sjukförsäkringen, gett fler chans till utbildning och minskat de ekonomiska klyftor som växt sig breda under åtta år av republikanskt styre.

Avsaknad av social empati, gynnandet av starka privata särintressen, ren och skär inkompetens i hanteringen av allt från naturkatastrofer som orkanen Katrina som miljö- och utrikespolitik och ideologisk fixering – det är detta som splittrat USA och ger Obama en historisk chans att åstadkomma den viktigaste politiska förändringen i USA på årtionden.

Går det att dra några paralleller till Sverige?
Frågan kan verka onödigt vågad och skulle få direkt underkänt på ett statsvetenskapligt seminarium om någon fick för sig att lägga något slags kalkerpapper mellan bilden av George W Bushs USA och den högerledda regeringens Sverige. Vi lever i skilda politiska kulturer, vilket i och för sig inte hindrar svenska toppolitiker från att nu vallfärda till de amerikanska partikonventen för att se och lära.

Men döm själva: Ingen svensk regering i modern tid hamnade så tidigt i en så djup förtroendekris som Fredrik Reinfeldts. Det kraftiga underläget i opinionen har kvarstått i snart två år trots omfattande skattesänkningar och en närmast desperat kraftutveckling av regeringens många spindoktorer med stöd i dominerande borgerliga media.
Raset inleddes med försämringen av a-kassan hösten 2006. Det späddes på med den misslyckade fastighetsskatten och en hafsig sjukförsäkringsreform med absurda följder för många svårt sjuka.

Social empati eller ens en förmåga att se följderna av de egna förslagen var fullkomligt frånvarande. Däremot gynnades allsköns privata särintressen, från superrika individer till hungriga aktörer i skol- och vårdbranscherna.
Lägg till detta svårigheten att fatta genomtänkta beslut, den som lett till så många omdömeslösheter.
En kompetent regering lägger inte fram den FRA-lag som nu är ett faktum. En kompetent regeringschef utser inte licensskolkare och skattesmitare till ministrar och statssekreterare.
En regering som sägs vimla av liberaler förbereder inte en från Bonnierkoncernen beställd presstödsslakt med följd att två storstäder riskerar att gå från en i och för sig hårt trängd mediemångfald till dagstidningsmonopol.

George W Bush leder sedan länge en expeditionsregering som ännu har makt att försvåra för efterträdaren, men in i det sista är ur stånd att åstadkomma något konstruktivt.
Sanden i timglaset rinner nu allt snabbare också för hans svenske partikollega.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 30 augusti 2008

Skribent: Håkan Hermansson